Naken, stark och skör. Ungefär så och han tar inte skydd bakom något annat än sin gitarr, skrovliga röst och gubb-buttra charm. H sätter genast igång med att gråta. Många i publiken gråter, både män och kvinnor, för detta är känslosamt på gränsen till det outhärdliga. Men om man är 74, har en rad fruar bakom sig och ett stort antal barn och dessutom haft tid med både att missbruka droger och skriva fantastiska sånger och vara skådespelare, finns en naturlig tyngd bakom orden.Snubblande nära blir han ändå inte patetisk och är på så vis ett lysande föredöme för oss äldre herrar.
Men varför kan han formulera sitt trasslande med livet så storartad medan man själv bara framstår som en gammal gnällmåns? Orättvist är vad det är.
Efteråt vid korvkiosken utanför Grönan äter H en lammkorv medan jag lägger mig i ett samtal som pågår bakom min rygg. En lite packad kvinna säger att konserten var ett enda stort jävla sömnpiller. Hennes snubbe står och tuggar på sin läpp. Han vill uppenbarligen inte mucka med henne men jag säger att han inte ska bry sig om henne för hon har helt fel. Då far hon ut i en tirad att hon bara är en enkel tjej från landet och att det är klart att vi (hennes man och jag) gaddat ihop oss mot henne eftersom vi är musiker. Inte en siffra rätt.
”Kom” säger H och vi går ned mot Djurgårdsfärjan. Kvällen är ofattbart och väldigt osvenskt varm. Det är som att vara på semester hemma hos sig själv.
Vi sitter på båten tysta och begrundande över en riktigt bra konsert. Den påminde oss om att livet, typ, inte är någon enkel historia.