Sitter på trappen i det som verkar bli en fin men något, om man jämför med de senaste veckornas rekordvärme, kylig dag. Katten kommer och låter på det där konstiga sättet som han gör när han fångat ett byte. Han vill komma in och sedan kommer det att någonstans, osäkert var, ligga en råttgalla eller något annat äckligt för mig att trampa i. Jag petar igen dörren och katten sätter igång framför mina fötter. Tugg Tugg.
Tänk om det är en halvdöd och absolut skitarg huggorm som snart kommer att slinka ur kattens käftar och hugga första bästa sommarskrovliga fot, den som tillhör mig, varpå katten, sedan ormen tömt sitt gift i mig, i lugn och ro slukar sin fångst.
Dystra tankar föder dystra tankar och jag tänker på allt det vi inte hann i sommar. Vi hann inte besöka den där snälla tantens sommarkafé i Norrfjärden där man får ett helt fat med hembakta läckerheter till priset av vad en halv torr muffin kostar på ett café i Gamla Stan. Inte heller kom vi iväg till Yxfabriken i Gränsfors och deras servering där man medan man fikar, hör smederna inne i fabriken, banka på yxämnen på det sätt de gjort i evinnerliga tider. Och visst borde vi ha bjudit tillbaka de där vännerna vi var på middag hos i början av sommaren?
Man får i alla fall vara glad över att man vid min ålder hunnit betala tillbaka sitt studielån.
Nuförtiden, dvs nu när jag är mogen, men dock inte fallfrukt, så hinner jag aldrig med det som jag hade önskat på somrarna. I barndomen var veckorna på sommaren oändliga och ett helt liv hade passerat när det var dags för skolan igen. När mina barn var små och jag hade semester så fanns det också eoner av tid. Dagarna flöt på, på kvällen eller morgonen bakades det bullar som sedan skulle med till stranden. Att sitta hela dagen och titta på badande barn, fika lite och fundera på ditten och datten, gjorde att dagarna gick i långsam takt. Likaså regniga dagar, med lite slö-TV, mer bakande och lite högläsning för barnen. Nu svischar dagarna förbi i turbofart och jag bara undrar om tiden kommer att gå fortare och fortare? Hur fort går de när jag är 80 och jag vet att de definitivt är räknade? Fast då kanske de går långsamt igen, i pensionens tecken? En sak vet jag i alla fall, det är att jag aldrig, aldrig, tänker bosätta mig på ett ställe som seniorboende. Tänk att bara sitta och titta på likadana stofiler som jag hela dagarna! Då är dagarna bara tråkiga. Nej, snorungar, ligister och annat löst folk gör i alla fall tiden intressant, även om de går en på nerverna. Och när jag hetsat upp mig tillräckligt över tillvaron så ringer jag ”Ring P1”.