ÄNTLIGEN!

Rufus inrättar sig som lägenhetskatt, vad ska han annars göra, och staden är, så här efter sommaren, precis som vanligt fast ändå lite  ny.

”Här” säger Emma som en ljudfyr mitt i bruset vid gymmets öppna dörr. Hornsgatan larmar, det doftar mat från restaurangerna och människorna spatserar ivrigt pratande i sina telefoner.

Johanna Freij, jag och Emma Sjösten

Det  är underbart, på sitt eget lilla vardagsvis, att kliva in på World Class, prata med Emma och Johanna. Emma hjälper mig att återinstallera Teliamailen i telefonen.
”Var det något annat?” undrar hon men det blir bra så här. Det enda  jag vill är att ro som en galning, lyssna på musik och låta tankarna slingra hit och dit.

Hög som ett hus på kroppseget Endorfin traskar jag hemåt. Folk hejar och i korsningen Tyska Brinken/Skomakargatan stöter jag ihop med Greven.

Han har denna dag påbörjat en bana som Gymnasist.

”Hur var det i skolan?”

”Jo då, för fan, det var  nog bra”

En tanke om ”ÄNTLIGEN!”

  1. Katter är som barn väldigt anpassningbara och tur är väl det! Rufus har säkert tankar i sitt huvud att snart är jag ute på landet igen och jagar små möss o myser! Vet ni det tror jag!
    Y-buss-Ulla

Skriv gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.