Anton kör in oss till Hudiksvall, regnet hänger i luften och vi bänkar oss i Djurvagnen. Rufus mediterar, Greven tittar på ”Suits” i ipadden och jag lyssnar på min nya brittiska favoritförfattare Sharon J. Boltons bok ”Nu ser du mig”.
H skickar bilder från Amalfi, det verkar underbart och väldigt långt från vår jämngråa duggregnsverklighet.
Gamla Stan ligger kvar där vi senast lämnade den.
En väldig blåsorkester tutar, trummar och har sig, det låter som en Vaktparad från helvetet vilken hakat upp sig, på Stortorget. Taxin som ska ta mig vidare till Hornstulls Strand och konsert med ”Nomads” från Solna och ”The Dictators NYC” från New York kan inte komma in i gränden för alla människor.
Till slut sitter jag och kurar i baksätet, regnet strilar och jag är lite byxis. Ska ut i Stora Världen, Erik och hans vänner Tommy och Håkan är på Brooklyn Bar och Gösta, min barndomskamrat, som tipsade om konserten, och hans vän Tomas, ska dyka upp lite senare.
Det är just den där rädslan för att som blind gå in i den seende världen som är min stora utmaning, var ska jag hamna, men mannen i dörren på Hornstulls Strand tar väl hand om mig och ställer fram ett glas Pepsi.
Erik och hans vänner dyker upp, de har ägnat sig åt Whiskeyprovning och spelat Shuffleboard, vi äter en rejäl 3-rätters middag med massor av kött och Sötpotatismos.
Publiken strömmar till, jag är långt ifrån äldst och det är huvudsakligen män.En och annan mogen flicka , godingar i 60-70 årsåldern kastar lystna blickar åt vårt håll men vi är bara förväntansfulla inför musiken. Rock´n Roll är mest en manlig angelägenhet även om Linda Gail Lewis spelar på Kulturstjärnan i Gnarp på Pingsafton.
”Nomads” har jag alltid hört talas om och de är ett stabilt band med hängivna fans. Men när ”Dictators” går på visar de var skåpet ska stå. Det blir ett jävla Hålligång, en pulserande mässa till Rockens ära. Sångaren börjar hålla världsförbättrartal men den, alltså världen, ska inte räddas med vare sig välgörenhet, Fred eller global förståelse utan med Rock´n Roll. Det är befriande korkat. Inget tjafs. Tung bas, en fantastisk trummis, lysande gitarrist och en kraftfull sångare. Fett härligt bra är vad det är och plötsligt har sångaren klivit ned från scenen och medan han gastar refrängen trummar jag takten på hans rygg. Vi gungar alla i en lycksalig gegga, svetten sprutar och vi simmar och gungar som i ett orgiastiskt akvarium.
Det är så härligt. Livet, liksom, men jag undrar vad fan Greven har för sig. Men skit i det, han klarar sig nog medan jag, Rockfarfar, tumlar omkring i en härlig röra.
Låter som om ni hade en riktigt bra kväll! Kul att höra att Dictators var bra. Ska se dem i Malmö i veckan och motbevisa att Rock’n Roll mest är en manlig angelägenhet 🙂
Kram från Skåne!