Tränar boxning med Anna. Raka slag, krokar och uppercuts. Tjoff! tjoff! Slår så hårt jag kan men Anna bara skrattar och driver på. Hon vill att jag ska slå ännu hårdare, ge allt.
Björn, long time no see, hämtar mig där jag sitter nyduschad och nymummad i receptionen. Tillsammans flanerar vi ned längs Slussen, korsar Skeppsbron och äntrar Djurgårdsfärjan.Vi löser en del riktigt kniviga frågor, står på Beckholmen och solar våra kepsar. Går förbi restaurang ”Oaxen”, där ska ju vara så fint, så dyrt och fruktansvärt långrandigt när pretentiösa och skitviktiga servitörer bär fram varje närodlat salladsblad som vore det en Nobelföreläsning.
Hittar ett enkelt fik med vanligt kaffe och Greksallad. Vi uppdaterar varandra och det bästa med en riktig vän är att man kan vara mycket personlig.
Mot kvällen möter jag upp med H, tar T-banan till Hötorget och Indiska kycklingspett, spenatgegga, ost och goda såser. det är vardag när den är som bäst och vi strosar ned längs Kungsgatan där Helen Mirren är fantastisk i filmen ”Kvinnan i guld” på ”Saga”.
En ung och grön advokat hjälper den gamla damen; Mirren, att utmana Österrike för att få tillbaka den konst som Nazisterna stal och som sedan blev kvar på museum. Det är den lille godes rätt mot den mäktiga dumheten, David mot Goliat och med H:s hjälp förstår jag det mesta jag inte ser. Ljudet är makalöst, som i de flesta av dagens utländska storfilmer, varför är ljudet så uselt ofta i Svenska filmer?, och kvällen är mild när vi under vägen hem smälter ”Kvinnan i guld”.
Det undrar jag också, det där med ljudet. Därför ser vi helst svensk film textad.