Trettondagen 1945 siktades en svårt nedlastad båt vid Höliks fyr- och lotsstation Öster om Hudiksvall.
Flyktingarna hade lämnat allt de ägde, barskrapat sig på pengar för att betala flyktingsmugglare. Det var båtflyktingar, Ingermanlänningar, som inte för allt i Världen ville bli fångar hos den Sovjetiska diktaturen och lämnade allt de ägde för att nå Friheten.
Förhållandena ombord med trängsel, köld, skräck, skit och spyor är fasansfulla. Det som gör ”Ett bloss i natten” till en sådan drabbande föreställning är att historien är dokumentär, bygger på en sann historia, har sådana svidande paralleller till våra dagar och att den, dessutom, är så bra gjord.
Människorna i Hudiksvall gick samman för att hjälpa de utsatta. Sann människokärlek.
En präktig produktion med bra skådespeleri, musik med en levande bra orkester och proffsigt ljud och ljus.
Maria och jag sitter på läktaren, hon syntolkar, viskar i mitt öra och i pausen blir det fika med goda bullar.