61
Först är det blommor med långa spetsiga kronblad. De vajar som sjögräs. Plötsligt blir de ansikten. Det är en hel folksamling och en av personerna är min pappa som 25-åring. Människorna löser upp sig och jag hör sång, först långt borta och sedan helt nära.
”Ja må han Leva, Ja må han leva…..”
Det är H och Greven. Det slår mig att jag fyller 61. Det är strax före 06.00 och jag begriper inte hur hon fick upp Greven ur sängen så tidigt. Har hon hotat honom med hagelgevär eller sagt att han inte får se kvällens avsnitt av ”Big Brother” om han inte pallrar sig upp?
Paket med ”Cheap Monday”-kalsonger, kaffe och färska frallor.
Sedan avviker alla till sina olika uppgifter i tillvaron. Jag duschar och beställer en Taxi för att åka till Radiohuset och fixa till min inspelningsutrustning.
Bilen kommer aldrig. Slottsbacken är igenkorkad av den Finska Presidentens statsbesök. Vad onödigt. Varför finns Finland över huvud taget? Lägg ned Finland. Språket är fult. Visserligen har jag en Nokia-lur men så är det också det bästa de presterat. Luften surrar av Helikoptrar. Fan ta den där Presidenten som hindrar min droskas framfart. Kan ingen stoppa Finland i en brunspräcklig väska och glömma den på ett tåg på väg till ingenstans?
Till slut kommer den och Micke på tekniska avdelningen hjälper mig med bra grejor. Morsar på ”Skogis” från gamla ”Galaxen”-gänget. Det var han och ”Kulan” som var Jacob Dahlins Guld-gosse-tekniker. Vi är alla lite äldre nu. Tjockare magar och högre hårfästen men humöret är det inget fel på.
Jullan bjuder på Thai-buffé på ”Formosa” vid Kornhamnstorg. Hon kommer flängande från sitt nya jobb på www.entreprenor24.se och vid bordet bredvid sitter Kajsa, min Redaktör, och Jenny från Förlaget Lind & Co. Frida, hon som alltid klipper mig och trimmar min Jazz-tofs, sitter vid ett bord längre bort. Det är den där sköna småstadskänslan som kan uppstå mitt i en storstad.
När Yem, servitrisen, får höra att jag fyller år bjuder hon på glass och friterad banan till efterrätt.
Jullan följer mig till gymmet. Hon rullar mig som en boll över Slussen och in på Hornsgatan och lämnar mig på ”World Class” i Peters försorg.
Det blir aldrig tjatigt att träna för det är som en meditation vilken bara blir bättre av att upprepas.
Det är skönt att fylla 61.
SANNINGEN OCH INGET ANNAT
Den som är blind får inte automatiskt en fantastisk hörsel, det vore förstås snällt fast tyvärr, dock känner jag igen taxichaufförens språkmelodi. Mycket riktigt kommer han ursprungligen från Etiopien. Han hummar så där kärvänligt som man gör när man blir sedd och bekräftad.
Vi sitter tysta och lyssnar på ”Ring P1” Det är Tomas Tengby som rutinerat och proffsigt styr farkosten genom eterrymden.
”Jag känner igen din röst från programmet” säger taximannen, och fortsätter:
”Såg dig på TV nyligen och den bilden stämde inte med den jag gjort efter att ha hört din röst på radio.”
”Jasså” säger jag och tar fram det långa kraftiga fiskespöet samt den rymliga håven ”Och vad är skillnaden?”
”Jag trodde du var yngre och smalare”
Helvete också. Lägger undan fiskeredskapen och prövar en sådan där löjlig hembygdsdräkt som Jimmie Åkesson hade vid Riksdagens Högtidliga Öppnande. Tänker: Borde inte det här fanskapet åka tillbaka dit han kommer ifrån istället för att köra omkring här och smäda vita medelålders män?
När vi kommer fram har jag sansat mig och ger honom rikligt med dricks.
Sanningen är ibland mycket obehaglig och har ofta ett högt pris men oavsett det måste den, eftersom den är det enda som håller i längden, fram i ljuset.
DET PRIVATA OCH DET ALLMÄNNA
Inför ännu en middag med älggryta och trattkantareller drar Greven och jag in mot stadens centrum för att göra affärer. Drottninggatan är full av Gudrun Sjödén-damer från Landsorten som drar runt med motvilliga män. Kvinnorna vill gå i affärer medan männen, på mäns vis, hatar alltihop.
Greven ber mig ”att för fan” köra ordentligt med den vita käppen. Raska på!
Detta är det yttre livet. I det inre funderar jag på det med allmänna medel finansierade äldreomsorgsföretaget Carema som smyger undan jättevinster i skatteparadis. Medan åldringar ligger och dör i sitt eget piss lever företagets ägare glada dagar.
För några år sedan fälldes jag i granskningsnämnden efter att i ”Ring P1” ha hållit med en inringare som menade att vård och omsorg aldrig får drivas av vinstintresse. Då var detta en politiskt kontroversiell fråga. Det var härliga tider för privata bolag som ville driva omsorgsverksamhet.
Undras just om jag skulle ha råkat i granskningsnämndstrassel idag när DN filéat Carema ned till minsta krona och sur blöja.
Och Maria Larsson, äldreministern, borde inte hon stämma i bäckenet?
Greven äter en Kebab medan jag föredrar en Turkburgare. Dags att köpa hem och laga mat. Snart kommer gästerna.
HAPPY MONDAY
Taxichaffisen som kör mig till Serafens Kvartersakut kommenterar det osedvanligt milda novembervädret:
”Jag såg en Sedeserla” muttrar han på den rökiga stockholmska man bara hör i Taxi Stockholms bilar. Fågeln låter i hans mun som en misstänkt Stasiagent. Inte mig emot för lite spänning i vardagen har ingen dött av.
Vilar i väntrummets dystra stämning. Det känns som att sitta och bläddra i kistbroschyrer hos en begravningsentreprenör. Efter en stund kommer doktorn och kalla mig naiv eller vad som helst men det är lyckosamt att råka vara född i ett land där man oanmäld kan slå sig ned i ett väntrum och efter en kort stund få kvalificerad läkarhjälp.
Mitt problem är att jag gick in i en byggnadsställning och skadade ett revben. ”Nej” slår doktorn fast. Hon heter Paula och är mycket noggrann ”Du kommer inte att dö av detta”.
OK men jag får något som lindrar smärtan.
Är det måndagen eller ett Kvardröjande Allhelgonahäng som aktualiserar tankar på döden?
Igår sa Magnus Uggla i P4 att han tänkt döpa sitt senaste och 17:e album till: ”Varför ska man ta livet av sig när man ändå snart ska dö?” och på kvällen var det radioteaterpremiär för en Lars Norénpjäs. Två dödssjuka män i terminalvård samtalade. Verkligen mycket muntert.
Återkommer till basen efter besöket på Serafen och Tamara sänder ett mail betitlat ”Happy Monday” och ger ett låttips. Det är Yasmin Levy, hon som vi hörde sjunga i Synagogan för några veckor sedan, som sjunger en sång tillsammans med en Egyptisk sångerska. Det, det är verkligen uppiggande!
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer