Natten smyger över till morgon och jag har just lyssnat färdigt på ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink. Hjärtat är tungt. Det är ingen bok att pigga upp sig med en mulen dag men det är väl klart att den fick Augustpriset för den är gjord av just det som Augustprisvinnande böcker är gjorda av.

Omöjligt att sova. En bil stannar till i gränden, dörrar öppnas och stängs, klapprande klackar mot gatsten och kan det vara Jullan som trippar in med ansiktet i oordning? Jag har också varit ung och vet hur det känns att komma hem tidigt på morgonen, dagsljuset är på väg in mellan husen och på taken sitter Kajorna och skrockar.

När dagen blivit förmiddag har våren tagit två steg tillbaka. Ett iskallt regn sköljer bort alla förhoppningar om, ja; just förhoppningar.

Felix följer mig till Iranierna på Spel-Slussen, spelar bort min sista hundring på hästar, hoppet, ständigt detta hopp, och köper en kaka Schweizernöt. Gatuserveringarna är tomma och det är bara de mest Ihärdiga turisterna som rågummisulade och regnsställsklädda är ute och turistar sig.

Ringer Greven men ”Abonnenten kan inte svara just nu”.

Stoppar orostermometern i en av själens håligheter men den visar bara 37,5 på föräldraångestskalan.

Lika bra att ta det lilla lugna samt fatta ett beslut. Ska jag börja med ”Morgon i Jenin”, den som Christer talat så varmt om, för att balansera upp Åsbrinksboken, eller koppla av med Lee Childs ”61 timmar”?

Jullan gör entré.

”Kom du hem vid 4-bläcket i Taxi?”

”Oh Shit, nej, inte i Taxi men det var väl vid den tiden jag kom.”

  Hon duschar snabbt och är genast redo för en ny dag.

"Men pappa, har du skaffat Schweizernöt?" Hon fnissar retfullt. Men vad tusan, jag kan också synda, så det så.

Tror jag tar ”61 timmar” i alla fall.