Teater

ÅREN GÅR, DET ÄR SOM DET ÄR

Nyss var han en liten kvick parvel med guldgula lockar och busiga bruna ögon. Nu är han en stor pojke, en man, med breda axlar och mörkt hår.

Nilas fyller plötsligt 34, Maggen har bakat en kaka med chokladöverdrag och barnen sitter och gullar sig.

Det känns väldigt bra. Inte minst det där med att barnen kallar mig ”Farfar”, en hedersutmärkelse, och att allt på sätt och vis är i sin ordning.

”Det är som det är” som Hans-Åke Bergman och Håkan Nesser brukar säga och det är bra.

På kvällen åker Maria och jag med Carine och Arlindo till Årskogen, en liten samling hus, kanske runt 100 personer, som Gud eller någon slängt ut strax Öster om E4 någon mil norr om Gnarp.

I en samlingslokal framför skådespelaren Stig Östman ”Man tål inte vad som helst”, en monolog om två gubbar som hatar varandra. Detta med grannar som ägnar sina liv åt att bekämpa varandra skildrades i Robban Aschberg TV-serie ”Grannfejden” men Stig Östman lyckas med små medel, han är ensam på scenen att ge liv åt denna krigföring i mikroformat.

Sedan blir det fika. Den vedeldade kaminen värmer medan vi tuggar på vår Sockerkaka och begrundar sakernas tillstånd.

Det är som det är.

ETT BLOSS I NATTEN

Trettondagen 1945 siktades en svårt nedlastad båt vid Höliks fyr- och lotsstation Öster om Hudiksvall.

Flyktingarna hade lämnat allt de ägde, barskrapat sig på pengar för att betala flyktingsmugglare. Det var båtflyktingar, Ingermanlänningar, som inte för allt i Världen ville bli fångar hos den Sovjetiska diktaturen och lämnade allt de ägde för att nå Friheten.

Förhållandena ombord med trängsel, köld, skräck, skit och spyor är fasansfulla. Det som gör ”Ett bloss i natten” till en sådan drabbande föreställning är att historien är dokumentär, bygger på en sann historia, har sådana svidande paralleller till våra dagar och att den, dessutom, är så bra gjord.

Människorna i Hudiksvall gick samman för att hjälpa de utsatta. Sann människokärlek.

En präktig produktion med bra skådespeleri, musik med en levande bra orkester och proffsigt ljud och ljus.

Maria och jag sitter på läktaren, hon syntolkar, viskar i mitt öra och i pausen blir det fika med goda bullar.

PROJEKT MAMMA

För att komma mätt och belåten till kvällens kulturupplevelse/teater, ”Projekt Mamma” på GT-lokalen lagar jag en omelett med stekt lax i botten. Gör en smet på fyra ägg, några pressade vitlöksklyftor, salt, peppar och en stor näve, som jag tror, små gröna ärtor.

  Häller smeten över den sönderdelade  laxen och känner en omisskännlig doft av lingon stiga upp ur pannan. Det var inte gröna ärtor utan lingon och det hela smakar väldigt gott. Smaksensation är väl att ta i men de friska  lingonen går bra ihop med lax och vitlök.

  Om nu en kock på modet plockar upp den här rätten och kammar hem ett prestigefyllt pris så vill jag bara framhålla att jag var först.

  Inför kvällens teater har jag hört, genom Hans-Åke, att Kjell Andersson bakat bullar och tre sorters småkakor. Låter lovande. Hembakta bullar är, vid sidan av Rullrån, min passion.

  Ändå har jag en illavarslande känsla när Maria kommer och plockar upp mig. ”Projekt Mamma” låter misstänkt mycket som den där lätt överseende klapparna på axeln som ibland utdelas när Folkteatern är ute i byarna, typ, nu ska de kulturovana bondläpparna få sig en duvning.

  Men oj vad vi blir underbart överraskade. Alexandra Zetterberg Ehn sliter hjärtat ur bröstet när hon berättar den besvärliga historien om sin mamma och mormor. Här är det inte fråga om några präktiga kvinnor med varma modersinstinkter utan historien om en liten flicka som aldrig får chansen att knyta an till en förälder.

  Den dokumentära berättelsen är så drabbande att man får en klump i bröstet och det är fantastiskt att Alexandra inte blivit sinnessjuk utan kan levandegöra sin historia för oss.

  Aldrig har jag upplevt något liknande på GT-lokalen. Än bullarna då? Inget fel med dem men de kommer inte att leva kvar som föreställningen ”Projekt  Mamma”.

”FÄBODLIV” PÅ TRÄTEATERN I JÄRVSÖ

  Äntligen får jag anledning att besöka den legendariska Träteatern vi Stenegård i Järvsö. Det är Kajsa Olanders och Sara Parkman som framför ”Fäbodland” och Maria och jag, eftersom jag gör en liten bandad roll i föreställningen, står på gästlistan.

img_1789

Det har kommit massor med folk, många är påfallande yngre, ja under 50 och stämningen är uppsluppen.

En Musikteaterföreställning om fäbodliv hotar, i alla fall i min värld, att kantra i ett helvetiskt fiolgnidande och drypande nostalgi. Men oj vad jag blir  bedragen.

img_1792

Det var gnista, diskussion om Matriarkatet, ja t.o.m. om Lesbianism. Och  massor av suggestiv  musik. Kanonljud, spontant och medryckande.  Musiken liknade rätt mycket mitt favoritfolkrockband ”Skenet” men det är kanske ingen slump att trummisen i detta band är Kajsas sambo.

maria-och-jag-framgor-stene-gard

Stenegård

Vad kul det är att gå på teater, bli förvånad och upplyft. Det här var ingen vanlig sådan där Riksteatersatsning a la ”Nu ska vi ge bonnläpparna lite kultur”.

Glada anträder Maria och jag färden åter mot Nordanstig, via Kalvstigen och i Delsbo stannar vi för att köpa choklad. Maria dyker på ett djävulskt x-trapris: 3 Dubbeldajm för 21:-.

Och det fortsätter att spritta i benen långt efter det att vi passerat Näsviken, Forsa och färdas norrut.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter