Platser

OM ATT KOMMA HEM

Det är ingen konst att resa bort. Det är bara att boka flygbiljetter, packa ränseln och så är man på väg.

Att komma hem är svårare. Förväntansfullt sätter jag nyckeln i dörren, hör redan Rufus jama välkomnande men väl inne är det något som är fel. Jättefel.

Det är kallt och Värmepumpen måste ha lagt ned sin Värmeväxlarverksamhet.

Maria läser på Värmepumpens display men vi blir inte mycket klokare för det.

På försök, det är lördagkväll och jag gör mig inga stora förhoppningar, men ta mig tusan. Lars på Hassela Värme svarar när jag ringer!

”Jag är hos dig om 40 minuter.”

Han kommer med sin Tina och medan han är ute på logen och meckar dricker Tina och jag kaffe samt provsmakar en Kroatisk chokladkaka med fikon.

Det gurglar och rosslar i rören och långsamt kommer värmen åter.

Ligger under duntäcket och funderar på resan. Alla var så vänliga och liksom nyfikna. De var väl förundrade över att ett par Nordbor besöker deras trakter och det under värsta regnperioden.

Tänker på den där gången vi fastnade högt uppe i ett bergspass, vägen var avstängd och en tät dimma rullade in.

Där fanns ett litet lågt hus och Maria, iförd kortkort kjol, knallröd kort skinnjacka och en vit keps, knackade på.

Där inne satt sex karlar, drack öl och rökte. En av dem kunde lite Engelska och han rådde oss att vända om för vägen var inte farbar. De sitter väl fortfarande och gnuggar sig i ögonen.

Idag när jag vaknade är hela Världen vit. Rufus ligger klistrad vid min sida och nu är det bara till att hugga i och fortsätta ungefär där man slutade.

VI HADE I ALLA FALL OTUR MED VÄDRET

Vill du ha en bild på ett kloster?

Vi är tillbaka i Podgorica, ständigt på väg, efter att ha vaknat, ätit frukost i Trebinje, Bosnien-Herzegovina, klättrat längs serpentinvägar i hyrbilen över bergsmassiven mot Montenegro.

Om ett par timmar går flyget åter till Mellanmjölkens land.

”Ett kloster?” Undrar jag. ”Är det klostret Östrog du ser uppe på bergväggen långt bort?”

”Nej, jag sa KLOTTER” säger Maria. Hon vet att jag är förtjust i konst. Klart jag vill ha en bild föreställande äkta Podgoricaklotter. Kloster är vi färdiga med.

Äter stekt öring och avslutar med en dubbel Espresso och frågan: Var ställde vi bilen?

Sitter lite senare och nickar till på Ryan Airplanet. Summerar, lägger till och drar ifrån.

Kör vissa sekvenser i Slowmotion, backar, trycker på Repeat och stannar upp för en Frysruta.

Var det så klyftigt av oss att ge oss iväg till de här länderna och platserna i November?

Absolut! Sol och bad kan man glömma men det är vid den här tiden de vanliga livet pågår och det är ju det som är intressant.

Nu har vi sovit på det egendomliga Lågprishotellet i Skavsta och är på väg genom den ädelgråa Svenska hösten, via syrran i Gävle och vidare hem till Rufus i Jättendal och Vallenvägen i Gnarp.

Frågan är om det finns enstaka tokar från andra länder som rest till Sverige för att försöka förstå våra unika förhållanden?

TORSDAG I TREBINJE, BOSNIEN

Vinden, den som driver över den gamla stenbron mot Trebinjes gamla stad, är inte riktigt snäll men människorna är vänliga. Smälter fortfarande middagen från igår kväll.

Åt en otrolig middag med svart (bläckfiskbläck)risotto och lokala ostar som förrätt. Två grillade öringar med Vitlök, Spenat och Potatis till huvudrätt men när det kommer till efterrätt tar det stopp för Maria.

I mig finns ingen botten och jag toppar med Chokladtårta och kaffe. 300:- för hela måltiden.

En eld i kaminen håller fukten borta, bjälkar i taket och servitörerna har kråsskjortor. I högtalarna släpig Bosnisk Svensktopp, om man säger så. Stället är ett stenhus från förr i tiden och ligger flera kilometer från Trebinjes centrum. Tack och lov att Maria har en lokal kontakt.

Idag över bron. Regnet har upphört och plötsligt hamnar vi på Museum. Knarrande golvbrädor och avsaknad av den moderna pedagogiska nit som präglar Svenska Muséer.

Kvinnan som arbetar i huset berättar om kriget. Mellan 91- och -94 pågick regelrätta strider på de nu så fredliga gatorna. För en Svensk är det där svårt att fatta.

Av själva konsten minns jag bäst en stor mosaiktavla av en anonym konstnär och ett extra plus var alla skulpturer som jag kände på.

Vi fikar på ett Café som troligtvis heter ”Grk”. Mammor fikar, pratar och håller ett öga på sina barn.

Men så är det röken. Hit har inte rökförbudet nått och det är så rökigt att inte bara Maria, som inte röker, och jag som röker pipa, blir illamående. Ingen där tycks bry sig om barnen.

En sevärdhet till måste vi orka med och en taxi tar oss upp för ett brant berg till ett Mausoleum. Det var visst en Bosnier som for till USA, arbetade som diplomat, blev stenrik och återvände vid slutet av sitt liv för att göra något pampigt.

MOT BOSNIEN-HERCEGOVINA

Vart är vi på väg?

Jo men det är nog till Kotor, en förmodligen bedövande vacker stad, i det inre av en Montenegeriansk fjord.

Regnet öser ned, Maria krypkör längs djupa stup. Sedan blir det vägavstängning och som om inte det vore nog sveper en dimma, tät som raklödder, in de branta och krokiga vägarna i något verklighetsfrämmande. Det är som att färdas i en bok av Stephen King där man kommer in i en annan värld och om man ska fråga någon om vägen visar det sig att denne någon är en Zombie som stigit upp ur en massgrav.

Mörkret hinner falla innan vi hittar ett hotell Budva. Innehavaren är en skrytsam knäppis, men frun i huset lagar en god middag och alltihop kostar väldigt lite.

Mot Bosnien

Idag lite rakare vägar, lite mindre regn och plötsligt passerar vi gränsen till Bosnien-Hercegovina.

Kommer, efter att ha klättrat över höga berg, ut på en högplatå med en väldig kyrkogård och kor.

Tre mil senare och kanske tusen meter ned kommer vi till Trebinje och där har Marias kompis Aldis grejat ett rum, nej en stor svit med välkomstmat, på ett trivsamt hotell.

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter