Gamla stan

1 2 3 22

MIN VÄN BULAN

Gamla Stan. Kvällen, fuktig och varm, sänker sig över taken.

Öppnar fönstret på glänt mot gränden och låga mumlande samtal, dröjande klackar och ett propellerplan över himlen, är som att lägga örat mot en stor snäcka.

Här inne lyssnar jag på Anna Godenius som läser Patti Smiths ”M Train” och det är som att dricka kaffe med en äldre, vänlig, bildad och inte så lite fnoskig tant. Passar bra när man är en lätt förvirrad gubbe. Dessutom verkar vi ha läst samma böcker.

Efter en timme i roddmaskinen. Kebab hos Khalede på Jerusalem Kebab i Gåsgränd. Toppar med Bakhlava och kaffe. or

A post shared by Täppas Fogelberg (@blindfotografen) on

Efter att inte ha varit i stan på ett par månader är det uppmuntrande att jag fortfarande på egen hand hittar mina ställen. Efter det juliglesa gymmet går jag till KhaledeJerusalem Kebab i Gåsgränd.

Allt så välbekant och jag slår i huvudet på precis samma ställe som alltid men även en bula på huvudet kan kännas som en gammal vän.

LATISSIMUS DORSI

  Gamla Stans gränder är klädda med fluffvit snö. Plogningen hänger inte med och det bildas tilltrampade stigar.

”Vad har du gjort idag?” Frågar Eliot som sitter i kassan på Munkbrohallen.

”Tränat Latissimus Dorsi och gjort en del balansövningar med min PT Sanna.” Jag kommer direkt från gymmet, har snö på kepsen och vill ha med mig en klase bananer innan jag pulsar upp i gränderna,  riktning Tyska Kyrkan.

”Lati vadå?”

”Det är den stora ryggmuskeln och om man inte som äldre  vill bli krokig eller få gamnacke är det bra att träna den.”

”Aha, kul att se dig förresten” och så tar han betalt för bananerna.

  Latissimus Dorsi är inga dåliga grejor, jag säger då det.

TRUMP, TRÄNING OCH CARSTEN JENSEN

Hinner knappt av Y-bussen förrän jag står hos ChristerCaffellini på Västerlånggatan och hinkar kaffe. Det kaffe jag dricker i Jättendal är inte dåligt, Gevalia Eko Mörk, men att jämföra det med Christers fika är som att ställa Jättendals fotbollslag bredvid Malmö FF.

Äntligen! Efter fyra timmar med Y-bussen belönas jag med kaffe hos Christer på Caffellini

Ett inlägg delat av Täppas Fogelberg (@blindfotografen)


Börjar med en stark Latte, två kaffeshots, och toppar med en enkel Espresso. Den senare är så stark att nackhåren står rätt ut men smakar ändå inte som något man skrapat ur skorstenspipan.

Det är kul att vara åter i Stockholm. Stöter ihop med Loni, hon som har syateljé i Tyska Brinken, morsar på Ann som vallar sin hund Pankie och så vidare. Folk är vänliga. Det beror förmodligen på Solen och ljuset.

Går längs Riddarfjärden på väg till World Class Slussen och träffar min nya PT, Sanna, och vi pratar om vad jag behöver träna. Det handlar inte så mycket om muskelknutteri som att vara rörlig och känna balans. Om man, som jag, inte ser väggar, golv och tak kan man bokstavligen få problem med att balansera in sig i tillvaron.

PT-Sanna och jag

PT-Sanna och jag

Sanna säger att det finns 20-30-åringar som inte utan stånk, stön och med stöd av händerna kan ställa sig upp från att vara sittande.

Hennes faster, 73, kan från sittande i skräddarställning resa sig upp i stående utan att med händerna röra golvet. Detta kan även Sanna vilket hon demonstrerar.

Att avfärda rörlighetens betydelse är som att likt Trumps vicepresident, förneka Darvinismen och all vetenskap utan hålla sig till ”alternativa fakta” som Bibelns skapelseberättelse.

Apropå Trump menar min modemedvetna väninna att anledningen till att Trump bär så lufsiga kavajer måste vara att han vill dölja sin väldiga (otränade) rumpa.

Det är bra att byta PT ibland för inga av de övningar Sanna kommer med har jag gjort förut. Det våras även för träningen.

Mot kvällen äter Felix och jag på ”Jerusalem Kebab” i Gåsgränd. Kebabtallrik med Humus, Tzatziki, friterad broccoli och bulgur. En man kommer in och pratar Arabiska med Jerusalemmannen.

”Det är min svärson” säger innehavaren ”och han brukar ringa till dig och bråka om Palestina” Han skrattar och fortsätter att berätta:

”Det var han som införde Falafeln i Sverige för många år sedan. Nu har han en Falafelfabrik och det var hans bröder som utkämpade det berömda ”Kebabkriget” på Götgatan. Men jag höll mig utanför det där.”

Felix och jag mumsar medan vi får ta del av denna historiska skildring.

Vi fortsätter till Kulturhuset för att lyssna på den Danske författaren Carsten Jensen. Samtalet leds av DN:s kulturchef Björn Wiman.

Carsten Jensen, som slog igenom med romanen ”Vi, de drunknade” och som är aktuell med ”Den första stenen” är en sympatisk man. Han menar att han som ung gärna grep till nävarna men att han nu lever ut sin vrede i text.

”Donald Trump är en fascist” säger han liksom fundersamt och menar att de som får mest utrymme i Dokusåporna är de de som är elaka men underhållande. Som Trump.

Han pratar om att de som dras till krig ofta söker en livsintensitet tom slår allt annat. Men i stridens hetta skiter 25% i brallorna.

”De visar de aldrig i Hollywoodfilmer eller i TV-spel.”

MENINGEN MED LIVET OCH SÅ BRONS PÅ DET, VILKEN DAG!

Förmiddag:

”Vad säger du till den du äter middag med?” Undrar en äldre synskadad man 80-årsåldern. Jag har berättat att jag, liksom han, är ”ensamstående”.

  Jag blir först tyst, frågan gräver ett hål i mitt bröst, och sedan säger jag något skämtsamt om katten eller att jag blivit så gaggig att jag ibland pratar för mig själv.

  Jag befinner mig bland en grupp mer eller mindre blinda på Hagabergs Folkhögskola. Medelåldern i gruppen som samlats är hög och jag är inte så klämkäck att jag uppmanar mannen att ta sig i kragen och uppmanar dem att hoppa fallskärm eller i Bungy Jump.

  Mannen ställer en till fråga:

”Hur många skarv- laddnings- och konverteringssladdar har du i ditt hem?”

  Det hugger till i magen igen. Det finns så många som sitter i ett berg av sladdar och apparater men som inte vet vad de ska göra med sina liv. Eller som den Skapligt dragne Teliahöjdaren bekände för mig en gång:

”Det har aldrig funnits så många telefoner men trots det har det aldrig tidigare varit så långt mellan människorna.”

  Denna föreläsning blir en vandring ut i det existentiella. Vad ska man, synskadad och i hög ålder, göra med sitt liv. Vad är meningen med alltihop?

Eftermiddag:

Tupplur för att komma upp ur det melankoliska diket. Felix och Cornelia kommer och hjälper mig att göra i ordning fönstret vid Skomakargatan, mina bronsgrejor och ordentlig belysning. Ett blickfång.

  Bland annat står där ett Fågelbad, liknande det som Håkan Nesser köpte i höstas och några ljusstakar.

  Susannes man, Mats Pehrson, har med kalligrafipensel textat en skylt med mitt namn och kontaktuppgifter. Jag tror det blir riktigt fint och jag är så glad, så glad.

  Vi avslutar kvällen med en middag på Formosa.

  En dag som började lite blått men som tog sig. 

1 2 3 22
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter