Bilen som hämtar mig i gryningen kommer en kvart för sent. Försöker förklara för mannen som kör att grejen med att göra radio är att det inte finns något utrymme för att flexa. Det står liksom i tidningen när programmet startar och då ska man vara på plats. Inga men eller om och utifall.

Anländer 3 minuter före sändning. Det är kul med spänning men jag avskyr att hänga på gärsgår´n i ett läge som detta.

Dagens program blev rätt märglöst och kommer inte att erhålla några Utmärkelser.

Det blir bättre imorgon. Lämnar SR med en pyrande känsla av att ha gjort ett mediokert jobb men när jag kommer hem ringer Mats Pihlgren, HT:s Nordanstigkorre, och säger att dagens program var alla tiders!

Äter efter arbetet lunch med TM på Dolcetto i Sundsvalls stadskärna. Hon försöker övertyga mig om att börja Twittra men Får inte jag tillräckligt utrymme i samtidsbruset? Är det inte endast töntar som Twittrar? Fast det verkar rätt kul och jag säger att kanske det. Har svårt att säga nej till mina döttrar.

Medan TM grejar med mitt nya Twitterkonto ringer Jullan från Göteborg. Hon blir mycket uppåt över att TM leder in mig i Twitterträsket

Vad är meningslöst dravel och hur mycket väger ord värda att dela med den övriga mänskligheten?

Det är nedslående när en gammal och en gång så engagerad journalist Twittrar gnälligt om att folk inte följer chaufförens uppmaning om att alla bör gå längre bak i bussen.

Eller när Birro kvasitwittrar om ordförandeskap i KD.

Kan man Twittra om att man haft en fast och fin avföring?

Annika Lantz har närmare 30 tusen ”Followers” till sin Twitter men följer själv inte en enda. Hon som i ett program ville leda i bevis att JAG är självupptagen.

Går runt byn och vinden pratar i träden medan solen värmer i skyddade lägen. Landskapet är en hyllning till vilsam vistelse vid ”Pensionat Höstsol” och jag grubblar över detta med Twitter. Vad är det för fel med flaskpost?

Lyssnar på Per Ragnar som läser ”Med Stalin som Gud” av Magnus Utvik. En klaustrofobisk skildring av en ung mans år i en politisk sekt i början av 80-talet. Tidsskildringen är träffsäker och den trånga politiska naiviteten är skrämmande trovärdig.

Tack Gode Gud för demokratin.

I Nordkorea finns inget ”Ring P1”.