Språk

EN LITEN NÄTT MELLANÖSTERNLUNCH

How sweet I roamed from field to field And tasted all the summers pride.”

Var det inte William Blake som skrev något i den vägen? Det är i en blandning av den och ”Den blomstertid nu kommer” vi, Maria och jag bänkar oss i köket hos Amar och Dana för att äta lunch.

Lunch hos Dana och Amar, downtown Jättendal

Ett inlägg delat av Täppas Fogelberg (@blindfotografen)


Vi börjar med en linssoppa med knapriga små brödbitar och fortsätter med, jag känner igen Falafel, Tabbouleh och Humus men så trillar det in ett tiotal rätter till. Minimalt med kött, kanske lite färs i en, är det omelett, men mängder av bönor, grönsaker och sådant som mamma aldrig lagade.

Vi förflyttar oss till salongen för kaffe och varma bullar, men det tar inte slut där, Dana ställer fram skålar med ris a la Malta, fast utan Malta (apelsin) och just som jag är färdig att spricka sätter Amar en Magnumglass i min hand.

Amar försöker uttala ordet bilbesiktning och vi provar några Arabiska ord. Skratt.

Vi tackar för maten, Chokran Chokran, och rullar ut.

På kvällen är det Musikkafé på Kulturstjärnan. Ett nytt koncept, det är slut med bedagade Rockstjärnor vars hits är så gamla att det växer skägglav på dem. Och så två betalande på det.

Den här kvällen är det unga artister från trakten och stället bubblar över av besökare. Två flickor, tror den ena heter Carita, framför egna låtar och de är verkligen jättebra.

Somnar, fortfarande proppmätt, med Ann Cleeves senaste,”Mörk jord”, läst av Harald Leander.

SMÅ OCH STORA BARN

Linda på gymmet, som är Mammaledig, hälsar på i receptionen  med sin 2 månader gamla guldklimp, Mira.

Flickan har tjockt ulligt hår och en näsa liten som en blusknapp. Flickan är fullständigt överljuvlig. ”Dina barn har väl också varit så här små?” säger Linda och tanken är lika svindlande som enkel och sann.

Nyss talade jag med Jullan, via Skype, när hon tog en kvällspromenad över en bro i Sydney.

Ännu lite senare tittar Greven upp ur sin Pilotfåtölj och sitt Headset, han Skypar också och det med en kamrat. ”Vad  säger du om det här Farsan: Vad gör man om man sitter i skolans matsal och upptäcker att någon tokstirrar  på en?” ”Hmmm” funderar jag ”Det första man ska göra är att inte slå ned den där som glor”.
”Där hör du” säger Greven i Headsetets mikrofon och det till sin kamrat vilken är en smula våldsbenägen. ”Det är väl bättre” fortsätter jag ”att fråga personen  om denne käkat blängsylta med tittgröt, sedan får man väl se vad som händer och ta det därifrån”.

I dag skriver man väl ett elakt tweet eller lägger ut fanskapet på Instagram men så där gick det till när Farfar var ung.

FLASKPOST

Bilen som hämtar mig i gryningen kommer en kvart för sent. Försöker förklara för mannen som kör att grejen med att göra radio är att det inte finns något utrymme för att flexa. Det står liksom i tidningen när programmet startar och då ska man vara på plats. Inga men eller om och utifall.

Anländer 3 minuter före sändning. Det är kul med spänning men jag avskyr att hänga på gärsgår´n i ett läge som detta.

Dagens program blev rätt märglöst och kommer inte att erhålla några Utmärkelser.

Det blir bättre imorgon. Lämnar SR med en pyrande känsla av att ha gjort ett mediokert jobb men när jag kommer hem ringer Mats Pihlgren, HT:s Nordanstigkorre, och säger att dagens program var alla tiders!

TwitterbildÄter efter arbetet lunch med TM Dolcetto i Sundsvalls stadskärna. Hon försöker övertyga mig om att börja Twittra men Får inte jag tillräckligt utrymme i samtidsbruset? Är det inte endast töntar som Twittrar? Fast det verkar rätt kul och jag säger att kanske det. Har svårt att säga nej till mina döttrar.

Medan TM grejar med mitt nya Twitterkonto ringer Jullan från Göteborg. Hon blir mycket uppåt över att TM leder in mig i Twitterträsket

Vad är meningslöst dravel och hur mycket väger ord värda att dela med den övriga mänskligheten?

Det är nedslående när en gammal och en gång så engagerad journalist Twittrar gnälligt om att folk inte följer chaufförens uppmaning om att alla bör gå längre bak i bussen.

Eller när Birro kvasitwittrar om ordförandeskap i KD.

Kan man Twittra om att man haft en fast och fin avföring?

Annika Lantz har närmare 30 tusen ”Followers” till sin Twitter men följer själv inte en enda. Hon som i ett program ville leda i bevis att JAG är självupptagen.

Går runt byn och vinden pratar i träden medan solen värmer i skyddade lägen. Landskapet är en hyllning till vilsam vistelse vid ”Pensionat Höstsol” och jag grubblar över detta med Twitter. Vad är det för fel med flaskpost?

Med Stalin som gudLyssnar på Per Ragnar som läser ”Med Stalin som Gud” av Magnus Utvik. En klaustrofobisk skildring av en ung mans år i en politisk sekt i början av 80-talet. Tidsskildringen är träffsäker och den trånga politiska naiviteten är skrämmande trovärdig.

Tack Gode Gud för demokratin.

I Nordkorea finns inget ”Ring P1”.

SPRÅKPOLISEN DEL 2 AVD. SVÅRA ORD

Ett ord har stannat kvar efter denna vecka och det är Konsensus-Sverige. Det var en organisationskonsult som sa det på tåget från Borlänge.

När Lars B:s, Tuvan och mitt första TV-program i serien ”På Tur med Täppas” sändes skrev Professor Furhammar i DN att detta var det första postmodernistiska TV-programmet.

Några vänner ringde och beklagade denna beskrivning medan andra slog en signal för att gratulera. Ingen begrep någonting. Inte jag heller.

Kongenial var det poppis att skriva i bokanmälningar på 90-talet och det låter som om den som yttrar detta omdöme är en sjusärdeles klyftig person. Men vad betyder det?

Konsensus-Sverige, förklarade organisationskonsulten för mig där vi vaggades i den varma tågkupén på väg mot Stockholm, är när alla ska vara överens ända ut till städare och vaktmästare.

Den ”Amerikanska Chefen” är precis tvärtom. Han, det är oftast en han, pekar med hela handen. Han frågar inte vad medarbetarna tycker. Han berättar för dem vad de ska göra.

Chefer i jordens alla länder är auktoritära. Alla utom de Svenska och det betyder att Svenska chefer inte är någon stor exportartikel. När BP förstör ett helt hav står den Svenska chefen där och pratar om ”The small people” och skämmer ut vårt land.

Men varför har vi ingen ecklesiastikminister längre?

I konsensus-Sverige.

[vimeo 3525688 nolink]

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter