TONFALL

Hanna Hellquist skriver i DN på onsdagar och ibland i en bilaga och jag längtar till dessa dagar.  Hon skriver så levande och roligt. Jag älskar Hanna Hellquist fast inte på något snuskigt sätt. Kanske lite.  Jag undrar hur många gubbar i min ålder som läser henne?

Värmländska är svårt och jag läser henne mycket hellre än lyssnar på henne i Morgonpasset. Om ”Förintelsen” skulle filmatiseras på Svenska skulle lägervakterna prata Värmländska.

”Dä ä ingen fare för di ska bare dusche   lite granna”

I verklighetens Förintelse talade de flesta lägervakter Österrikiska, det kryllade av Josef Fritzels, och man kan väl säga att Värmland är Sveriges Österrike

De värsta och mest självförbrännande men ändå konstnärligt pretentiösa dunderfyllon jag känt har kommit från värmland och de har alla tagit skydd bakom Fröding.

Bengt Berg i Torsby är väldigt Värmländsk men passar i övrigt inte in i den Värmländska malströmmen av uppblåst och destruktivt konstnärskap. Han bara är och jag älskar honom också. En dag ringde han och berättade, apropå män som tycker synd om sig själva vad John Wayne sa till en av de skadade mannarna i en krigsfilm: ”Stoppa in tarmarna så tar vi nästa kulle”.

Jerry, min gamla Hippiepolare från Delsbo, berättade i telefon att han varit på Visfestival iLjusdal och att Anders F. Rönnblom var toppen men att Toni Holgersson var gräslig. Den förste var vital och riktigt på hugget medan den senare var självömkande och föreföll tycka hemskt synd om sig själv.

Denna upplysning ledde till att ett minne föll ut ur mitt tidigare liv och det är flickan i följande rader jag kände, plus några till, och vem själva snubben är talar jag absolut inte om:.

Hon sitter på en uteservering i ljudet av skratt och klirr. Det luktar öl, svett, solkräm och hon känner sig lite ensam.

Han undrar om han får slå sig ned och hon drunknar i hans varma förtroendeingivande bruna ögon.

Han ser henne. Oj vad han ser henne och några timmar senare ligger de i hennes säng, dricker champagne, äter jordgubbar och gosar. Han stämmer hennes gamla gitarr och sjunger några visor och hon får gåshud.

Måndag morgon går hon till jobbet medan han ligger kvar och drar sig i lakanen som doftar av deras underbara helg.

Så snart han hört dörren gå igen börjar han med kännarblick värdera hennes saker och när hon kommer

Hem på sena eftermiddagen från jobbet med ett par flaskor vitt vin och ljusa förhoppningar är hennes lägenhet tom på både hans innerliga blick  och alla värdeföremål.

Han jobbar så.

Sommarmail/vykort från Dotter J på Gotland

Ulla dricker för mycket.

Katten har blivit tjock

Kocken dricker rödvin i kaffekoppar i smyg

Och imorgon kommer Claudia med andra ord,

Allt är på topp!!!

Puss

Chulia

Här i Hälsingland. Spruckna målbrottsröster drar elkabel till vårat Gammelhus. Bonden harvar och någon hoppar på studsmattan. Grannen visslar bakom häcken. I natt ska gossen och hans förpubertala vänner Lana iGammelhuset och ha hur kul som helst. Varför i helvete leker de inte med kottar? Imorgon kommer de att vara griniga och ha sand i ögonen och kliande myggbett långt fram på eftermiddagen.

Själv kopplar jag av med brutala våldskildringar i Ljudboksform.

När det dragit ihop sig till slagsmål har jag alltid gått åt sidan eller bytt trottoar och jag är rädd för smärta. En mes. Är det anledningen till att jag fylls av lycka när jag trillar över ”I hundarnas våld” av Don Winslov, Voltaire publishing, underbart märgfullt inläst av Lennart Jäkel eller ”Det ögat inte ser” av Lee Child, DAMM förlag, läst av ljuvligt skrovliga Magnus Roosman.

Den första boken, 23 cd lång, handlar om narkotikaspanaren Art Keller i San Diegosom inte bara inser att Mexico blivit en trampolin rätt in i USA för en flod av Kokain från Colombia utan även att en del av vinsten går till den Högermilis i Sydamerika som CIA livligt understödjer. När Arts kompis och kompanjon blir ihjältorterad av cheferna i en narkotikakartell drar han ut på ett oortodoxt korståg mot den som jävlats med hans kompis. Han gör sig därmed ovän med inte bara ett antal narkotikakarteller, CIA och genommutade regeringar i en massa länder. Alla har fingrarna i varandras syltburkar och de hatar honom. men de som muckar med Art Keller får det svårt, mycket svårt.

I den andra ljudboken”Det ögat inte ser”av Lee Child är det den storvuxne exmilitärpolisen och numera luffaren Jack Reacher som är hjälten. En dag på T-banan i New York upptäcker han en misstänkt kvinnlig självmordsbombare men när Reacher, han tilltalas alltid med efternamn, konfronterar henne tar hon fram en puffra och skjuter av sig skallen.

Alla, Polisen, FBI och mystiska mördare i sektliknande formationer börjar jaga honom och han hittar en politiker som vill in i Kongressen men problemet är att det någonstans finns en bild av denne man där han likt en beundrande hund poserar bredvid Usama BinLaden.

Jack Reacher har hela världen mot sig men kastar han in handduken? Icke sa Nicke.

Magnus Roosman läser denna berättelse så intensivt att varje liten gnutta hjärnsubstans som stänker på väggen blir tydlig. Det är fullständigt underbart.

Svenska kriminalare som deprimerade och bakfulla står och hostar vid en trasslande kaffeautomat medan regnet öser ned över Sverige är inte på långa vägar lika uppiggande som dessa böcker som är så hårdkokta att de får ”Snabba cash” att framstå som en gullig dagisramsa.

När bemärkta personligheter får frågan om vad de läser på sommaren brukar de svara att det är något av Agneta Pleijel eller Peter Englund men jag säger som det är: Inget är som brutalt våld, riktiga hjältar och fuffens i mångmiljardklassen.

Sommarmiddag

”Man kan bli lite ledsen så här på sommaren” säger jag prövande när middagen ute på gården börjar lida mot sitt slut. Gästerna är inte  nära vänner men absolut inte ovänner. Bekanta och nu sitter vi här och drar mer eller mindre skrytsamma historier om våra barn samt en del kuliga familjefabler av typen: När vi en stekhet dag fastnade i tullen med 4 kilo Roquefortost från ett icke EU-land.

De har berättat om sin dotter som ska praktisera hos en minister och vi berättar om vår pojkes exempellösa framgångar i Amerikansk fotboll. Säkert har jag spelat ut mina två trumfkort; att jag blivit både Farfar och Morfar det senaste året.  Barnbarn smäller högre än ett stipendium. Jag är en jävel på att skryta liksom så där i förbifarten. Och jag berättar inte att jag och två av sönerna var på AC/DC-konserten för jag har tillräcklig social kompetens för att förstå att våra gäster  inte kan refrängen till ”Highway to hell” men heller knappast kan stava till Pavarotti.

Svalorna kastar sig upp och ned från himlavalvet, flugorna  surrar och Humlen klättrar uppför stuprören som  kantar  verandan.

H fyller på vitt vin i vinglasen från dunken som ligger i kylen och han har garvat när jag sagt att vi kallar dunken för ”Kikki-festis”

H matar på med Mineralvatten i mitt glas för vi har kommit överens om att jag ska vara försiktig, mycket försiktig. Gubbar på snusen är bara kul i gamla Pilsnerfilmer.

Jag må vara smord i munnen men jag tycker inte om att konversera och jag märker rätt snart att det inte kommer något tillbaka. Det gäller att fortsätta vara trevlig men jag hittar inget att trevla om. Det är då jag långsamt säger det där om att bli ledsen på sommaren.

Sällskapet tystnar. Han som var så skrattig blir knäpptyst och frun som var lågmäld från början sluter sig som ett ostron. Deras dotter säger ingenting. Hon är väl van vi jobbiga vuxna.

Nu har middagssällskapet förvandlats till fiskar som levande dragits upp på land. Munnarna öppnas och stängs men ut kommer inga  ljud.

Till slut säger han att det är ”dags att tänka på refrängen, tacka för en god och trevlig middag och resa vidare”

Vad är privat och vad är allmängods? Finns det något som är privat som man inte kan berätta och går det att vara ytlig utan att få hål i själen?

Vad än svaret är tänker jag borra efter denna och andra frågor i  den här bloggen.

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.

Kommentarer

Följ mig på Twitter