RADIOKRITIK

Varför har DN inte längre någon kvalificerad radiokritiker? Miljoner människor lyssnar på radio varje dag. Överallt och i de mest skiftande miljöer står en radio på och låter.

Ändå förefaller radiokritik vara något som redaktionerna slänger, likt ett avgnagt köttben, till någon trött och inte alls hungrig medarbetare, en som ändå behöver en syssla.

Idag skriver kalenderbitaren Clas Barkman om telefonprogram. Är inte det typiskt för vår räddhågsna tid; att närma sig fenomen med linjal och facit.

Var är den bildade och humanistiska radiokritiken? Den som är både trygg och kunnig i sitt förhållande till radio och som gör att han eller hon vågar både KÄNNA och BANNA.

Lena Persson, where are You now when we really need You?

Ps. Sussie säger att Rebecka Åhlund i SvD är allt det där jag efterlyser.

DET YTTRE & DET INRE

Francis och TäppasSnön dalar som viktlösa fjun. När de träffar marken upplöses de i tomma Intet. Men vem har tid att grubbla över förgängligheten när vardagliga saker och ting behöver ordnas?

Först ett nappatag med det yttre. Francis på Saints & Sinners nere på Stora Nygatan är väldigt flink med saxen. Hon kvittrar som en glad Pilfink och bearbetar noggrant varje hårstrå. Även jazztofsen under läppen får sig en duvning.

Nyklippt gör jag entré på Stockholms Stadsbiblioteks ljudboksavdelning för att få näring åt det inre. Vad är det för typ av bibliotekarie som denna dag kommer att lotsa mig genom de över 80 000 böcker som finns inlästa?

Frida och TäppasAlla bibliotekarier är snälla men somliga är långsamma som sengångare. Andra är snabba som Kobror.

Gemensamt för samtliga förutom själva snällheten är de vulkaniska underströmmar som bebor varje bibliotekarie. Inte underligt att en homosexuell vän brukade ragga på detta ställe och ha kuttrasju med tillfälliga bekantskaper på den handikappanpassade toan. Är det den sublimt torra atmosfären av bildning som ger en angenäm slagsida av rå erotik? Möjligen är det bara min sjuka fantasi som spelar ett spratt.

Frida vid disken tillhör i vilket fall den snabba sorten. Hon är vänligt effektiv och innan jag lyckats haspla ur mig några författarnamn har hon både slagit i datorn och skuttat iväg och hämtat böckerna. Vi har en fin stund tillsammans.

Glad i hågen står jag åter på trottoaren. I handen en påse med bl.a. de två sista delarna i Anne B. Ragdes trilogi, den som börjar med ”Berlinerpopplarna”. Dessutom några förmodligen underbart deprimerande Öststatsskildringar att skänka perspektiv åt blötkallmörka November.

TRÄSMAK

Mannen som ringde och Skrek under fredagens Ring P1-sändning antydde, nåja vrålade, att jag inte var de kristnas vän. Han skulle bara veta. Då yngste gossen K har sjungit i Kyrklig Gosskör de senaste sex åren är det antal högmässor jag bevistat ansenligt.

Idag var det dags igen. På plussidan kommer själva Gosskören. De sjöng som besjälade änglar/buspojkar och nackhåren reste sig även på en sten.

På minussidan kommer kylan. Bänkarna var kalla intill prostatahaveriets rand. Ljudet under predikan var uselt och ekigt. Själva prästtonen var direkt repellerande och retoriken var gammaltestamentligt stel. Vissa rader pratsjöng Prästen. Dock inte på något livat sätt typ uppsluppen Jojk utan med krystad och förstoppad högtidlighet.

På minussidan kommer också att jag blev blåst på min sista sedel. En tjuga hamnade i kollektkorgen och kanske kommer den till sist i Hednamissionens händer.

Svår träsmak gav även denna dag panelen i ”God morgon Världen”. Med all Respekt; har inte Göran Greider talat oavbrutet i radio ända sedan den dag Mona Sahlin sa upp sig? Och Lotta Grönings dialekt är, sexistiskt eller inte, gräslig. Upprepningstvånget visade sig också i Public Service när Göran Greider återkom som parodi. Det är när ironin inte går att skilja från verkligheten som den Stora Ledan Rullar In.

Men Gosskören var helt enkelt fantastisk.

GILLA LÄGET

Himlen ligger som en blöt betongkeps över Slussen när vi går för att leta öronlappar. Luften är så fuktig att man skulle klara sig bättre med gälar. Detta är helt andra bullar än den situation som TM nyss beskrev i ett mail från Brasilien. Palmer som kastar långa skuggor och där enda trasslet är att de varma havsvågorna är lite väl salta.

Lokalt över Söder är världen inte större än att vi möter Björns son Robin strax utanför  Blå Dörren, syltan som DN hypar idag men som Sussie säger är ett skolkök Med öl och vin.

Fyra affärer och lika många huvudskakningar senare visar det sig att Hattbaren uppe i Götgatsbacken har öronlappar. 125:- Klart & Betalt.

Stöter ihop med Randi Mossige Norheim och så står man där i Novemberblasket och småpratar som om detta vore värsta Kamomilla stad och vem behöver då palmer som kastar långa skuggor?

Persongalleri

Täppas: Han som skriver Bloggen.
Maria: Maria, min Älskling, arbetar på bank, är grym på att plocka hallon, koka sylt, bra träningskompis och som pricken över i, en obegripligt kompetent syntolk.
Martin: heter Nilsson i efternamn, pluggar till lärare och är min ledsagare i Stockholm.
Greven: 20-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 29-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 38, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
No images found!
Try some other hashtag or username

Följ mig på Twitter