OH SHIT, DET ÄR LÖRDAG
Natten smyger över till morgon och jag har just lyssnat färdigt på ”Och i Wienerwald står träden kvar” av Elisabeth Åsbrink. Hjärtat är tungt. Det är ingen bok att pigga upp sig med en mulen dag men det är väl klart att den fick Augustpriset för den är gjord av just det som Augustprisvinnande böcker är gjorda av.
Omöjligt att sova. En bil stannar till i gränden, dörrar öppnas och stängs, klapprande klackar mot gatsten och kan det vara Jullan som trippar in med ansiktet i oordning? Jag har också varit ung och vet hur det känns att komma hem tidigt på morgonen, dagsljuset är på väg in mellan husen och på taken sitter Kajorna och skrockar.
När dagen blivit förmiddag har våren tagit två steg tillbaka. Ett iskallt regn sköljer bort alla förhoppningar om, ja; just förhoppningar.
Felix följer mig till Iranierna på Spel-Slussen, spelar bort min sista hundring på hästar, hoppet, ständigt detta hopp, och köper en kaka Schweizernöt. Gatuserveringarna är tomma och det är bara de mest Ihärdiga turisterna som rågummisulade och regnsställsklädda är ute och turistar sig.
Ringer Greven men ”Abonnenten kan inte svara just nu”.
Stoppar orostermometern i en av själens håligheter men den visar bara 37,5 på föräldraångestskalan.
Lika bra att ta det lilla lugna samt fatta ett beslut. Ska jag börja med ”Morgon i Jenin”, den som Christer talat så varmt om, för att balansera upp Åsbrinksboken, eller koppla av med Lee Childs ”61 timmar”?
Jullan gör entré.
”Kom du hem vid 4-bläcket i Taxi?”
”Oh Shit, nej, inte i Taxi men det var väl vid den tiden jag kom.”
Hon duschar snabbt och är genast redo för en ny dag.
"Men pappa, har du skaffat Schweizernöt?" Hon fnissar retfullt. Men vad tusan, jag kan också synda, så det så.
Tror jag tar ”61 timmar” i alla fall.
SISTA APRIL
Vad ända in i helvete gör jag här? frågar jag mig själv när jag trevande och osäker på varje steg går från gymmet, passerar under T-banan och kommer upp i ett Gamla Stan som håller på att koka över av uppsluppen förväntan, trottoarserveringsöl och Valborgsmässoaftonsupphetsning. Fasan är att ett fyllo ska trampa på käppen och tumla mot min skadade hand.
Varför är jag inte i Jättendal, eldar i tunnan och mår gott?
Det stavas visst föräldraansvar. Greven vill inte för all ostkaka i Hälsingland åka till ”Landet” och föredrar att vara med sina polare på Söder. Visserligen flödar det här av droger och skit men floderna av hembränt och långtradaröl på vischan är inte mycket bättre. Överallt lurar ungdoms-Satan. Greven är en skarpladdad hormonkanon var än han lägger sin hatt.
Det är mest bara för mig personligen som gården, himlen, landskapet och fåglarna nere vid sjön framstår som ett paradis.
Christer kommer förbi och vi samlas På Stortorget för att i gemensam tropp avtåga till Riddarholmen, brasan, ABF:s blåsorkester och Anna-Greta Leijons tal till våren.
Vi stöter ihop med Eskil Erlandsson, Jordbruksministern, och hans höggravida, inte Pudding, utan Sufflé. Vi pratar om de gamla Centergubbarnas avoghet mot Annie Lööf. Eskil lägger in ett hekto Snus under läppen och menar att det där gubbgnället mest är uttryck för marginaliserade föredettingars bitterhet.
Trängseln tilltar, brasan sprakar och blåsorkestern låter som en Fellini-artad underavdelning till Glada Hudikteatern. Leijons tal är precis så urvattnat som talet till våren alltid hotar att bli.
Vi går hem och jag lyssnar färdigt på Stefan Sauk när han läser en riktigt bra dansk thriller, rolig och spännande: ”Kvinnan i rummet” av Jussi Adler-Olsen.
Längtar till Jättendal så det gör ont.
ANNANDAGSBOK
Vinden ökar från kylig till direkt fientlig. Fortsätter att elda nerblåsta grenar i tunnan och nära den blir det så varmt att byxorna brinner, nästan.
Bastar hett och ligger under täcket och lyssnar på böcker.
”Du läser ju bara deckare” retades A-C när vi var på Påskaftonsmåltid och det stämmer, nästan, för en del av mitt arbete består i att recensera böcker och i ljudboksfloden är kriminalberättelserna i klar majoritet.
Tove Alsterdals Tornedalsdeckare ”I tystnaden begravd”, läst av Anna-Maria Käll, var betydligt vassare än Åsa Larssons senaste, som hon läser själv, och med miljön från samma Tornedalen.
Nu har jag hittat en riktig Påskgoding: ”Röde Orm” av Frans G. Bengtsson och läst av Stephan Karlsén och kanske beror det på att farsan läste denna bok högt, då medan vår familj fortfarande fungerade, men jag älskar ännu denna historia.
Kvinnosynen är inte sådan att feminister förmodligen gör vågen men mansrollen är heller ingen lek. Var skalle kan när som helst klyvas av en yxa och så är det inget mer med det.
Språket är lakoniskt, dråpligt och lite kusin med Ture Sventon. Här handlar det dock inte om att handla Temlor på Rotas konditori på Drottninggatan utan att dra i ”Härnad”: Ro och segla tvärs över haven och burdust drabba oskyldiga, bortröva deras kvinnor, äta upp deras boskap och stjäla alla värdeföremål.
Det är hur kul som helst och jag ligger under täcket och fnissar alltmedan vinden prövande drar i takplåtarna.
THIS MOMENT IS A PERFECT TEACHER
Dra på trissor vad det är skönt att vara frisk igen. Skumpar i en taxi nedför Slottsbacken på väg till Radiohuset där jag ska läsa in några Ljudboksrecensioner. ”Roten till det onda” av Peter Robinson, läst av Tomas Bolme, och ”Pojken som slutade gråta” skriven av Ninni Schulman och inläst av Angela Kovacs.
Funderar på titeln till den där Tibetan-Usa-Nunnan Pema Chödröns föreläsning: ”This moment is a Perfect Teacher”.
Det är en sådan bra rad. Den innehåller allt. Man kommer inte ifrån att Livet pågår i just detta ögonblick. Allt annat, vare sig man gillar det eller inte, är trams.
Upprepar raden som ett mantra för mig själv gång på gång.
Sitter i Studio 45 och har tekniker Peter Wallgren på ledning till SR Västernorrland. Han berättar att hans flickvän Sara, som skriver bloggen ”Älskade Dumburk” nämnt min lilla berättelse om när jag en gång intervjuade Drottningen och det ena ledde till det andra. Nu förstår jag varför Alex Schulman, i ytterst positiva ordalag dessutom, nämnde denna historia som ”Veckans Snackis” i Mix Megapol denna morgon. Berättelsen har legat och sovit i cyberhavet och så en dag, idag, flyter den upp till ytan. This moment is a Perfect Teacher.
Förflyttning genom en klar och krispig stad, Det luktar inte surstyggt av avgaser som det kan göra, till gymmet.
Sitter i roddmaskinen och ror som en mekanisk fast svettig docka. I öronmusslorna hör jag ”September” sjunga melodin ”Mikrofonkåt” och kommer att tänka på en av pappas ekivoka historier. Han berättade när allt kommer omkring bara småsnuskiga historier och jag har ärvt det där av honom. Pappa upp i dagen. Alltså: ”Mikrofonkåt”.
En dag var Lennart Hyland på väg hem till Tranås . Det här var på den tiden Lennart Hyland var större än störst i Sverige, det fanns bara en TV-kanal och Hyland var dess Kung.
När Hyland kommer körandes längs vägen står en rar flicka och liftar. Han stannar och plockar upp henne. Efter några mil säger han att det är dags för paus och han parkerar. Han tar flickan och går en bit upp i en skogsbacke och säger att ”nu lägger vi oss ned och vilar lite”. Flickan är med på noterna.
Hyland drar ned sina brallor och säger:
”Nu får du göra vad du vill med mig.”
Flickan tar då tag om hans pillisnork och säger:
”Jag skulle vilja hälsa till Mamma och Pappa.”
När jag sitter i omklädningsrummet och pustar ut kommer PT Peter. Han berättar att han och hans kompis Sanna startat en PT-Blogg. Där kan man läsa om träning men även om MMA. Adressen dit är www.ptfighten.nu
Och hur det än är så: This moment is a Perfect Teacher.
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer