DN

1 2 3 5

VITTNESMÅL

  Läser/lyssnar på dagens DN. Fredrik Strages krönika om öl är absolut toppen.

Han hänvisar till sin hipstervän men undviker  att, som jag blev varse under min senaste Stockholmsvistelse, att beskriva att Söderhipsterna klippt av sig skäggen, vätesuproxiserat, alltså väldigt blont, det korta håret och använder en massa smink.

Tror det var Felix eller Cornelia som upplyste mig om detta senast när vi var ute och åt.

Jag suger girigt i mig alla sådana upplysningar.

I min värld ser ju bilarna ut som de gjorde för över tjugo år sedan.

Hur är människor klädda nu för tiden och hur ser de ut när de gör vad de nu gör.

På T-banan har jag förstått att de flesta sitter och pillar på en telefon. Man undviker att söka ögonkontakt.

FÖRLJUGENHETEN

  När jag läser/lyssnar på dagens krönika i DN/Kultur om att  det över allt är män som pratar och pratar, de stjäl allt utrymme,  blir jag så trött. Det är Catia Hultqvist som skriver att det fortfarande är på det usla viset att flickor ska stå i bakgrunden och vara söta. Allt medan männen pratar.

  Det kanske är långsökt  men av någon anledning kommer jag att tänka på Zinat Pirzadeh och ett samtal vi hade om tolkningsföreträde. Hon skulle helst bara hålla sig till frågor om invandring och integration medan jag borde ägna mig åt blindfrågor. Vi kom fram till att detta vore som att aldrig få flytta hemifrån.

  Det är den foträta förljugna tonen i dagens debattklimat som  ger mig andnöd. Snälla Catia, vilken torftig krönika.

  Och slutklämmen att Alexandra Pascalidou aldrig må tystna eller förminska sig är som att slå in en öppen dörr. Jag tycker också att det vore bra synd om hon höll tyst men när det stod i tidningarna att hon lämnat landet efter alla hot och påhopp var hon på välbetalt uppdrag för ett Bonniermagasin.

  Missförstå mig inte, jag tycker som sagt också om henne  och var med om att knyta henne till ”Ring P1” men jag är så hjärtinnerligt trött på förljugenhet och  offerkoftor.

  Minns ”Gubbslemgate”? Det var på grävseminariet i Göteborg för ett par år sedan och Maria Sveland hade kommit med en bok om hot och hat. Jag påpekade att hot och hat, tyvärr, hör till om man sticker ut det allra minsta, herregud, jag kan värma upp huset med alla hemska brev med illvilja, det blir så om man inte följer med strömmen, kvinnor vill de penetrera med sina kön men i mitt fall är det knivar, kulor och krut det är enda skillnaden, och jag vill inte göra någon affär, t.ex. skriva en hulk sob sob vad det är synd om mig som både är synskadad och mordhotad-bok.  Det skulle bara uppmuntra hatarna, och så sa jag något syrligt om att då jag är ett gubbslem, och inte en kvinna,  kanske jag bara ska tåla detta.

  Sedan började alla skrika i munnen på varandra och resten är Ankdammshistoria.

PÅSKSTRUKTURER

Vem är jag och vart är jag på väg?

Jag är en Våryster Medelklassgubbe som är på väg till Soptunnorna med en Sopa.

Solen dundrar på från en molnfri himmel, den ihoppackade snön på Byvägen börjar gegga ihop sig med gruset och mitt huvud surrar av tankar. Vänder och vrider på ett par riktigt spännande debattinlägg i DN under veckan:

Först var det Lidija Praizovic som gav Maria Sveland en knäpp på hennes priviligierade Vita Medelklassnäsa. Hon menade att Svelands Feminism är inskränkt och hävdar att hennes idéer om Strukturellt Förtryck, mot bakgrund av att hon är så mycket tillhörande en beskyddad klass, skorrar Falskt.

Sedan kom Jasenko Selimovitch och gav Jonas Hassen Khemiri, en älskvärd, men icke desto mindre spetsig tillrättavisning för att denne också pratar om Strukturellt förtryck, filosoferar om att byta Skinn med Stadsrådet Ask och tycker synd om sig själv. Detta trots att han, en halvskaplig författare, halkat in på Invandrarkvoten och blivit De Liberala och Ytterst Vidsynta Akademikernas Älskling. Just den typ av Världsförbättrare som åker ut till Tensta och besöker Konsthallen för att tillsammans med en bit mat lägga ut texten om den Härliga Mångkulturalismen. Varpå de reser åter in till Stadens Kärna där de berättar för alla som gitter höra att de minsann varit i Tensta och att det var såååå spännande.

Är det funderingarna eller det faktum att Riggbacksvägen är i ett miserabelt skick som får mig att först gå ned i ett Surhål och bli dyngblöt, kliva fel och irra ut på en Åker. Känner med käppen men allt är lika. Hopplös står jag mitt i Ingenstans och vet varken ut eller in. Till slut ringer jag en Livlina. Lena är så snäll att hon sätter sig i bilen och kommer för att visa mig tillrätta.

Någon timme senare Plockar Maria upp mig i sin bil för att hjälpa mig handla Påskmaten. På Starks ICA-hall i Harmånger. Frågar om hon sett några Påskkärringar men det har hon inte. Tänk om den seden är på väg ut och ersatts av den Amerikanska Halloweentradtionen med barn som om Hösten svartsminkade ringer på och säger: ”Bus eller Godis?!”

Det är i så fall Kulturimperalism av ett alarmerande slag.

På Starks i Harmånger är det Party. Alla är där, handlar mat och trängs mellan hyllorna. Situationen är lika långt från DN-debatter, Grävseminarier och människor som skyller egna tillkortakommanden på Strukturellt Förtryck som det är mellan Jorden och Mars. Det är fullständigt underbart.

Viktoria, lilla Cecilia och jag

Dessutom dyker där upp en Påskkärring. Det är lilla Cecilia i famnen på mamma Viktoria.

ÖDESMÄTTAD DAG

Ligger vaken och flyr tanken på morgondagens möte på Radiohuset. De senaste dagarnas mediaturbulens ska avhandlas och hur löst sitter jag i sadeln? Lyssnar på del 2 av Susan Collins ”Hungerspelstriologi”.

Grå förmiddag. Tidningarna börjar ringa. Den ena efter den andra. Ligger skrovlig i sängen och pratar. Tänker på det där satans mötet på Radiohuset. Ska jag få sparken?

Kliver i duschen, klockan närmar sig och då ringer det igen. Det är en journalist från Sydsvenska Dagbladet och jag muttrar: Here we go again.

”Får jag ställa ett par frågor?”

”Visst” säger jag sammanbitet och med frottéhanduken runt anklarna.

”Vad betydde Hasse Tellemar för dig?”

En halvtimme senare på Radiohusets 8:e våning. Tryckt stämning. Ont i magen. Erica, projektledaren från Göteborg och Susanne Helsing, SR Västernorrlands kanalchef samt Lotte Nord och Matilda Jansson, mina ljuvliga producenter på ledning från Sundsvall. Fattar inte uppståndelsen. Allt bara för den där artikeln. Och så förstås DN:s ledare igår och så det inte så jätteroliga svaret från programdirektören idag. Känner mig ensam.

Tänker att jag jobbat i över 30 år med radio, älskar radio och har alltid varit en varm anhängare av Public Service. Det är något gott, en del av det goda upplysta och fria samhället. Men jag sitter i skiten. Ensam.

Jag förklarar att jag förstår att min debattartikel inte var bra. Den var affekterad, svårbegriplig och, ja helt enkelt inte bra.

De säger att jag inte får sända nästa vecka för då skulle programmet bara handla om mig. Men sedan får jag fortsätta sända och jag får behålla jobbet som programledare för ”Ring p1” ett antal veckor varje år.

När jag ger uttryck för att jag inte känner någon riktig publicistisk arm som håller mig, i alla fall litet, om ryggen, säger Lotte att det avmätta svaret på DN:s ledare idag sänder ett tråkigt budskap till SR:s personal: Om du någon gång trampar snett finns där ingen inom företaget som stöttar dig. Rädslan sprider sig. Lågt i tak. Jag tänker på gamla DDR.

Men så slutar mötet i alla fall lyckligt. Det enda som händer är att jag inte får sända nästa vecka.

Taxi till gymmet. Ror frenetiskt i en timme. Jullan ringer och är orolig. Hon undrar om jag fått sparken men jag säger att det inte är någon fara på taket. Hon låter lycklig.

Snart är detta bortglömt. Kvar kommer bara några citat ligga och skvalpa i Web-rymden.

Och på söndag är det jag som reser norrut, till Hälsingland, andas lantluft och pustar ut från den slitsamma rollen som rubrikryttare och mediaman. Längtar efter Kanadagässens skrålande nere från sjön och höga klara höstdagar.

Livet, liksom. Fina grejor.

1 2 3 5
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter