Det är ett väder ingen, utom möjligen Islänningar eller Britter, kan klä sig för när jag beger mig till Radiohuset för att vara Dagens Intervjugäst i ”P4 Extra”. Det är +11 och taxichaffisen säger att det är dimmigt och jävligt. Men all yllekoftekli och kallsvett löses upp när jag tassar in i Radiohusets väldiga hangar och en Värmländsk kvinnoröst prövande säger:

”Täppas?”

Stannar upp mitt i steget och lyssnar när rösten fortsätter:

”Det är Hanna, Hanna Hellquist”

”Åh Hanna!” mumlar jag för jag vet inte vad jag ska säga.

Vi kramas och jag har näsan i hennes lockiga hår.

Önskar att bilden kunde frysas där, att hela den ytterst ordinära radiohusentrén bara smälte bort osv.

”Hur ser du ut?” En sådan korkad fråga är det den synskadades privilegium att få ställa. Samtidigt kan jag utan att skämmas säga sådana saker då det sätt som människor beskriver sig själva ger en hel del stoff till en hobbypsykolog.

”Just nu, säger hon ”är det mest mascara”

När jag fått ut näsan ur hennes hårburr fnissar hon över att jag skrev i min blogg att jag bara ville lägga mig ned och dö när hon plötsligt inte längre skrev varje onsdag i DN. Hanna nämner namnet på den ordbajsare som tog över spaltutrymmet efter henne lika tonlöst som när en zooaffärsinnehavare ber en assistent att mata värstingormen i terrariet med veckans matråtta.

”Har du haft ett nervöst sammanbrott?” undrar jag som en orolig pappa.

”Jo det är väl så.” Sedan lösgör hon sig milt men bestämt ur mina armar och säger att hon har en taxi som står och väntar.

Åh Hanna.

Studio 8 känns som en stor och mycket ödslig rymd efter denna Hanna-kontakt av Tredje Graden men Lotte Nord är inte heller en kvinna som lämnar en oberörd. Hennes röst är som aromrik vaniljsås med bett.

Pether, som producerar, stönar över att en heterosexuell dräng (jag) kommit in i studion. Det är som om jag är en utrotningshotad minoritet.

Efter intervjun kryper jag in i ännu en Taxi och stannar först vid Tensta Torg. Ett myller av röster befolkar torget. Nu skulle en entusiastisk mångkulturalist börja jojka av lycka men jag känner mig lite kulen. Ensam liksom. Bleknost vit gubbe från det välbergade city på vift i förorten.

Föreläser för Vårdcentralens personal, bl.a. min egen Älskling, innan de ska ut till Arlanda för att flyga till Prag och en helgkonferens. Nu är jag åter igen tillhörande en minoritetsgrupp (svennar) och alla som vill ha böcker signerade efter föreläsningen heter jättekonstiga saker.

Ingen heter Jimmie Åkesson. Gudskelov.

Dörren mot torget gnisslar oavbrutet då det i samma trappuppgång och en våning upp ligger en Moské. Jösses vad de springer och ber hela tiden. Har de inget jobb? Det kanske är en fråga om prioritering.

Om det vore samma spring till den kristna kyrkan vore det Kors i Taket.

Vilken dag! Och Hanna på det.

Den blytunga himlen blir till Små Lätta Moln.