Löpsedlarna förkunnar att SLUTET ÄR NÄRA. Jösses, är inte det att överreagera? Visserligen är det måndag men i alla fall. För Khadaffi är det förstås värre än så. Blues hela vägen till galgen.

Felix går med mig till stationen och jag tar tåget till Norrköping och en föreläsning i Getå. Talar om bemötande, rehabilitering och om allt det som kan drabba en människa som gått sönder. Kan en plötsligt uppkommen medicinsk belägenhet leda till en skapande existentiell kris? Stämningen är skön och det är kul att föreläsa. Dessutom serveras hembakta mandelkubb till kaffet.

Sitter slak och utpratad på tåget hemåt. Lyssnar på Mikael Timms Olof Lagercrantz-program i P1. Självgod så det räcker och blir över men Lagercrantz glöder dessutom.

Tänker på den där gången när vår gamla rosthög Maj-Britt (en Volvo 240 som haft 15 ägare) stod på Prästgatan. Jag fyllde bagageutrymmet med saker som skulle med till landet. En gubbe började tala med min in i bilen böjda rygg. Det minsta jag hade tålamod med just då var en påflugen gubbrackare. Vände mig om för att snäsa av honom och blev varse att det inte var vilken satans gubbe som helst utan Olof Lagercrantz.

Han talade mycket uppskattande om vårt just sända TV-program ”Täppas på Tur i Skottland”. Han var överförtjust och citerade ordagrant den reliefverkan jag hade funnit mellan råkallt skottlandsväder och den fisljumma mellanmjölksvärmen i en vanlig Svensk enplansvilla.

Rodnande som en liten skolpojke stod jag och stammade.

Ett par dagar senare kom hans bok om att skriva och läsa i min brevlåda.

Men nu rasslar tåget in i den radioskugga som behärskar stora stycken av rälsen mellan Södertälje och Sthlm C.

Inte för att SLUTET ÄR NÄRA men det är dags att gå vidare och  ta tag i det första av Grevens klagomail för säsongen. Alltså skrivet av hans skola rörande hans i många stycken tveksamma beteende.