FETT CHILL SÖNDAG
Söndag förmiddag. H är på kurs, Jullan duschar och sminkar sig inför en Brunch med en väninna på Berns.
När jag var en ungdom tömde man askkoppar, åt Pizza och drack Coca Cola medan de rättrådiga gick i mässan. Vi Twittrade inte om hur kul det varit kvällen innan och lade inte ut några skamliga bilder på Instagram.
Ändå tyckte vi om våra liv. Vi visste inte bättre.
Nu gastar Greven från sitt rum. Han brölar, svär och går på som en kolerisk alkoholistgubbe. Han håller inte på att dö. Det är hans mössa som gömt sig. Till slut kommer huvudbonaden ängsligt och på darrigt strykrädda ben utkrypande från dess gömställe under Grevens säng.
Muttrande sätter han Mössan på skallen och försvinner med mitt bankomatkort men lovar, innan han sticker till en kompis på Söder, att återkomma med både kort och rätt antal hundralappar.
Ikväll blir det Pannkakor med Västerbotten. Felix är i stan och har lovat att steka.
61
Först är det blommor med långa spetsiga kronblad. De vajar som sjögräs. Plötsligt blir de ansikten. Det är en hel folksamling och en av personerna är min pappa som 25-åring. Människorna löser upp sig och jag hör sång, först långt borta och sedan helt nära.
”Ja må han Leva, Ja må han leva…..”
Det är H och Greven. Det slår mig att jag fyller 61. Det är strax före 06.00 och jag begriper inte hur hon fick upp Greven ur sängen så tidigt. Har hon hotat honom med hagelgevär eller sagt att han inte får se kvällens avsnitt av ”Big Brother” om han inte pallrar sig upp?
Paket med ”Cheap Monday”-kalsonger, kaffe och färska frallor.
Sedan avviker alla till sina olika uppgifter i tillvaron. Jag duschar och beställer en Taxi för att åka till Radiohuset och fixa till min inspelningsutrustning.
Bilen kommer aldrig. Slottsbacken är igenkorkad av den Finska Presidentens statsbesök. Vad onödigt. Varför finns Finland över huvud taget? Lägg ned Finland. Språket är fult. Visserligen har jag en Nokia-lur men så är det också det bästa de presterat. Luften surrar av Helikoptrar. Fan ta den där Presidenten som hindrar min droskas framfart. Kan ingen stoppa Finland i en brunspräcklig väska och glömma den på ett tåg på väg till ingenstans?
Till slut kommer den och Micke på tekniska avdelningen hjälper mig med bra grejor. Morsar på ”Skogis” från gamla ”Galaxen”-gänget. Det var han och ”Kulan” som var Jacob Dahlins Guld-gosse-tekniker. Vi är alla lite äldre nu. Tjockare magar och högre hårfästen men humöret är det inget fel på.
Jullan bjuder på Thai-buffé på ”Formosa” vid Kornhamnstorg. Hon kommer flängande från sitt nya jobb på www.entreprenor24.se och vid bordet bredvid sitter Kajsa, min Redaktör, och Jenny från Förlaget Lind & Co. Frida, hon som alltid klipper mig och trimmar min Jazz-tofs, sitter vid ett bord längre bort. Det är den där sköna småstadskänslan som kan uppstå mitt i en storstad.
När Yem, servitrisen, får höra att jag fyller år bjuder hon på glass och friterad banan till efterrätt.
Jullan följer mig till gymmet. Hon rullar mig som en boll över Slussen och in på Hornsgatan och lämnar mig på ”World Class” i Peters försorg.
Det blir aldrig tjatigt att träna för det är som en meditation vilken bara blir bättre av att upprepas.
Det är skönt att fylla 61.
ALLA VILL TILL HIMLEN MEN INGEN VILL DÖ
Påskafton: En generös sol men vinden är iskall.
Ett vindkraftfientligt mail droppar in i min privata inkorg. Det härrör ur samtal som vi haft om detta under veckan i Ring P1.
Mailet är fullt av ömsinta skildringar av de miljöer som mailskrivaren tycker sig ha rätt till. Han skriver om sin tystnad, sina bärmarker, tidigare fridfulla badsjöar och t.o.m. om de skuggor som rotorbladen hotar att kasta över en annars ljuvlig sommarmiljö. Ett smultronställe där en stressad storstadssjäl kan, eller möjligen, fick, ro.
När H och jag reser genom Nianforsskogarna på väg mot en rejäl påskaftonslunchmiddag hos Thomas och Anna-Clara i Arbrå kommer det för mig att Alla vill ha Allting. Men ingen vill betala för det. Ingen vill förstås ha atomsopor på sin bakgård, sin älv uppdämd av en vattenkraftsdamm eller framställa el genom att elda icke förnyelsebara bränslen. Eller som Timbuktu så genialiskt uttrycker det:
”Alla vill till Himlen men Ingen vill Dö.”
Även kring Arbrå reser sig vindkraftstornen och Thomas är inte förtjust. Det är däremot maten, alltså förtjusande: Sillar, Gravad Lax, Lammstek med Salsa, Sparris och strimlor av Marinerad Paprika samt Västerbottenpaj. Chokladtårta och Kaffe.
Jerry från Delsbo är också med och vi äter och diskuterar: Vindkraft, vädret och gårdagens musmeterolog, i stort sett alla partiledares för- och nackdelar samt en hel del annat.
Det är en riktigt lyckad Påskaftonsmåltid.
H lägger märke till att Anna-Clara fått en otrolig fart på en Amaryllis och jag poserar invid den som en könsneutral, inte Påskkärring utan som en Påsk-Henning.
KULTURLÖRDAG I HUDIKSVALL
Lördag och aningen mindre vårkänsla i luften. Dricker kaffet inomhus och inte på trappen med nosen vänd mot landskapet.
I Hudiksvall, på den gamla Teatern, pågår under eftermiddagen ett minnesprogram över Anderz Harning. Det är cineasten, filmaren, Hälsingeambassadören och filmkritikern Jonas Sima som tillsammans med journalisten Gunilla Kindstrand ordnat tillställningen. Björn plockar upp mig i sin Volvo och vi rullar mot Hudiksvall. Inuti mig snurrar frågan om det verkligen lockar någon att sätta sig i en mörk teatersalong en ljus marslördag. Det visar sig vara fullt hus.
Många är berörda av Harning. Glada, stolta eller förbannade. Han var bygdens store son som skildrade sin hemska uppväxt i Stocka med Nazistiska föräldrar och som till slut utvecklade ett bullrigt hat mot allt vad byråkrater heter.
Vi kliver rätt in i en Film som Sima gjort om dagens Huvudperson. Karlen var verkligen motbjudande i sin fläskiga storvulenhet. Avled tidigt, bara några och 50 men så vägrade han också att sluta supa och proppa i sig mat.
”Nu ska jag gå och skita!” utropar Harning bombastiskt i filmens slutscen och naturligtvis går han på ett gammalt utedass, ett sådant som byråkrater skyr som pesten.
Jag mår illa av tanken på Harning med brallorna vid knäna. Kanske kan man se honom som en tidig och väldigt tidstypisk bråkmakare, men charmig, nej inte mycket.
Vi lämnar Teatern efter att ha skakat tass med Sima, HT:s chefredaktör och morsat på Prästen Wiklund och uppsöker ett allasiatiskt Thai/Vietnam/Mongol hak nere vid kajen. Det är buffé och vi lassarr in men så sitter där, vid ett bord lite längre bort, en Harning-wannabe. Lika högröstad och indiskret klafsar han sig in i Björns och mitt samtal samt lägger ut texten om sitt kvinnliga sällskaps, Maggan, bröstvårtor. Det är mycket prövande och småstadens unkenhet är på väg att golva oss.
Vi lämnar skyndsamt stället och Björn rattar oss åter till Jättendal där man kan andas både in och ut och vara människa.
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer