DJURGÅRDEN RUNT
Luften är vässad och det är långkalsonger på när Urban och jag tar årets första torsdagspromenad runt Djurgården. Vi har inte träffats sedan början av december förra året och det finns mycket att gaffla om. Själv sitter jag, ända sedan Morris flyttade till katthimlen, mest och skriver berättelser om djur men Urban har sedan sist både hunnit vara i Vietnam och blivit sambo med sin Ryska Prinsessa.
Igår fick han Honungsglaserad och vitlöksspäckad Fläskkarré samt rostad potatis till middag. Kommer han att bli fet?
Helt klart måste vi intensifiera våra Djurgårdspromenader i vår.
KATTSAKNAD
I natt drömde jag om Morris igen. Han levde, var frisk och satt i gräset på gårdsplanen och väntade. Ena framtassen var lyft och han lät den hänga i leden så där näpet. Sedan kom han mig till mötes och vi skojbuffades lite. När jag lyfte upp honom berättade han att han nu för tiden brukar hänga hos en annan Familj, att han får bra mat men att den nya familjen döpt honom till något ganska löjligt men vad får man inte stå ut med.
Detta berättade han på en tillgjord Rinkebysvenska och vi skrattade.
Sedan gick vi in och jag rotade efter någon kvarglömd kattmatsburk.
Det var som förr men ändå nytt. Vardagligt, varmt och vänligt.
Den vakna verkligheten är inte så. Öppnar kylskåpsdörren men då är det något som INTE händer. Morris kommer inte tassande ur skuggorna, piper och vill ha något att äta.
Det är tyst. Dånande tyst.
Under helgen som gick var det inte tyst. Huset var fullt, minus Morris, och vis att framför TV:n, åt upp det sista julgodiset och kollade medan elden sprakade i öppna spisen på ”Let’s dance”.
När Andreas Weise var ful i mun sa jag profetiskt, eftersom jag ibland vill vara mediasmart, att det där kommer att stå på löpsedlarna imorgon. Sedan blev det reklamavbrott för hundrade gången.
Men inte kunde jag förutse att Peter Englund skulle sparka Björn Ranelid på skenbenet.
Kommer Ranelid att lämna tillbaka 160 000:- som han fått i pris av Svenska Akademien? Vare sig det är fin- eller fulkultur är det svårt att skiljas från pengar.
Men allt det där är ju bara lite skvalp på ytan. Det som verkligen betyder något är att Morris är borta.
TOMT
-10 och vindstilla. Ingen står på fönsterblecket, piper och vill in.
Ingen står heller på bron, jamar och vill in.
Ingen hoppar upp och lägger sig på min mage när jag mediterar på kökssoffan. Ingen stiger och sjunker som en säl på en levande klipphäll.
Ingen rullar ihop sig i mitt knäveck och somnar.
Det är som det är när Morris är borta och manlig självömkan leder ingenstans.
Nu gäller det att se framåt, skrota 2010 och kliva rätt in i 2011.
I hallen står en låda med 10 kg fyrverkerier och gonar sig. Den sammanlagda krutvikten ligger på drygt 7 hg så alldeles hopplöst är det inte.
KATTHIMLEN DEL 1
Veterinärens mottagningsrum är svalt och ödsligt. Ute virvlar snön. Vi är tafatta men samlade. Klart man fattar. Skillnaden mellan att det kanske är en livshotande tumör eller att käken efter en skada läkt helt fel är obefintlig. Båda alternativen är dåliga.Visst kunde vi låta honom leva, dreglande och med smärtor för vår egen skull men hur kul kattliv skulle det vara?
Han ligger i min famn, spinner och förefaller rätt sorglös. På vägen till veterinären, i bilen när han satt som en Indisk Maharadja inrullad i frotté, jamade han på ett sätt som om han visste vad som var på gång. Kanske bara en efterkonstruktion men nu trevar jag efter vad som helst som kan bära över den lövtunna livsisen.
Just som veterinären ska sticka sin dödskallemärkta spruta i honom ringer det i hennes ficka.
Morris spritter till och jag måste ta stöd mot behandlingsbordet. Hon tappar sprutan. Den faller rätt ned och ställer sig på min hand. Det sticker till något alldeles förbannat, jag svär, Morris hoppar ur mitt grepp, ned på en stol och vidare upp mot fönsterbrädan och stolpe ut.
När jag ska dra bort sprutan fumlar jag och trycker in hela giftmängden i handen och först blir det kallt. Sedan blir det varmt. Veterinären kippar efter andan.
Nu börjar filmen hacka och sega på i slowmotion. Vita bollar dansar i rymden. Jag hänger över behandlingsbordet som ett trött fyllo.
Där ute: En bil bromsar häftigt och tutar och sedan en smäll. Det sista jag hör innan jag dör är en bildörr som öppnas och någon som skriker:
”Men vad Fan. En Kattjävel!”
Vaknar efter en underlig kall dröm till en varm sommardag. Någon slickar mig med en liten skär tunga på pannan. Det är Morris.
En ljummen vind mättad med skog och blommor får gräset runt mitt huvud att vaja.
I träden sitter små läckra fåglar och kvittrar. På marken rör sig kattor. De rinner rytmiskt i en långsam ljudlös balett. Halvslutna ögonlock och dimmiga kattblickar. Somliga ligger utsträckta på en mattstump eller ihopkrupna på kuddar. Loja svansar. Feta bondkattor och smäckra raskatter. Kattor med lurvig päls, trasiga öron och halva svansar. Kattor i alla färger och utföranden.
Detta är Katthimlen.
Här är alla kattor goda vänner .
Helvetet är en plats där flåsande dregelhundar med ilskna klotögon jagar upp kattor i träden.
Det här är inte helvetet.
Här rör sig kattor av och an i godan ro och utan att slösa för mycket energi. Något gott att äta och en skön plats att vila på.
En svag men omisskännlig doft av kattpiss. Det är parfym.
Kanske är jag den första döda människan som kommit till katthimlen. Morris är min ledsagare på den andra kattsidan. Det är han och jag i Katthimlen.
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer