VÅRTISDAG
Går runt dalgången i min nya kavaj. Visar den för träden, Kanadagässen och den vårystert brusande bäcken. De anser alla att det är ett stiligt plagg.
Vinden är precis som i sången: Vårvindar friska osv.
Det doftar nyklippt gräs vid kyrkan. Barnen stojar obekymrat när jag passerar byskolan.
Funderar hit och dit, mest på var exakt jag befinner mig i landskapet, bokstavligen, och strunttankar som att Östros, han som var tänkt som en Socialdemokratisk finansminister, fått arbete hos banklobbyn. Springsteen. Han debiterar 15 (femton) miljoner för att framföra en knippa sånger tillsammans med sin orkester vid musikfestivalen i Roskilde. Vilka Working Class Heroes. Den ende svarte personen på en Springsteen-konsert var f.ö. saxofonisten Clarence Clemons. Nu när han är borta är det helvitt såväl i publikhavet som på scenen.
Somnar på kökssoffan till väggklockans darriga slag. Drömmer att jag ringer ett försäkringsbolag:
”God dag, är det på det viset att ni säljer livförsäkringar?”
”Javisst, det stämmer på pricken!” säger en Frustande hurtig och charmtränad röst.
”Får man evigt Liv om man köper en sådan försäkring?”
”Just det, fast det står i det finstilta att om man mot all förmodan ändå skulle knalla av är det trots allt så pass ovanligt att Försäkringsbolaget inte ersätter.”
”Borde det inte kallas för dödsförsäkring då?” undrar jag.
”Vi har tänkt på det men med tanke på att det låter så negativt beslöt vi oss för att hålla oss till termen livförsäkring.”
”Jaha tack då, jag måste nog fundera på saken.”
Kväll: Vinden mojnar och träning med Maria. Rygg, mage, ben och axlar.
SÖNDAGSPROMENAD
Knatar med H, från Gamla Stan, över Strömbron, rundar Grand Hotell, över Nybrokajen och längs Strandvägen. Ändå är det bara början på promenaden för vi följer Djurgårdskanalen en bra bit och pinnar runt hela Djurgården för att till slut, raglande av socker- och vätskebrist, ta Djurgårdsfärjan tillbaka till Gamla Stan. En bra promenad eller hur man nu ska säga.
Överväger att i slutet av marschen gå in på ett etablissement för att fika men då en Toast Skagen kostar 169:-, det är ju för fan löjligt, struntar vi i stundens njutningar och håller ut ända fram till Konsum Järntorget. Tömmer en Zingo direkt innanför dörren lika girigt som en heroinist trycker i sig en sil.
Läser/lyssnar (tal-DN) på Maciej Zarembas 5:e och sista artikel i serien om Skogen vi ärvde. Den är lite rörig men ändå fullkomligt lysande. Visar på det absurda i att rätten till kalhuggning är lika stark som den att rädda rödlistade arter. Mellan pappersmassa till hjärndöd reklam och Natur-nördar med lupp finns bara ett svart hål.
Imorgon reser jag till Hälsingland. Skog och människa i detta Sydnorrländska landskap inte alls är lika närvarande som i trakten av Jokkmokk. En gång bodde jag där, det var i mitt förrförra Liv, eller förrförrförra och var även verksam som stolt hyggesockupant. Den gången försökte (och lyckades) vi stoppa besprutning med preparat som på goda grunder misstänktes för att vara cancerframkallande.
Men det är en annan historia.
Nu är nu, det är söndag och det känns i hela kroppen att man rört på påkarna.
VILDSVINSKORV
Sitter under en gråmelerad SöndagsHimmel och gnager på en gasolgrillad Viltsvinskorv tillsammans med H nere i det som en gång var Hammarbyhamnen och nu yuppiefierat upp sig till Hammarby Sjöstad. Man kan göra guld av kottar, sa redan Sven Melander i det där gamla Nöjesprogrammet.
Promenaden har gått upp längs Katarinavägen, in på Fjällgatan, rundat Ersta Sjukhus och sedan raka vägen ned till dit vi nu sitter. Korven är verkligen en riktig pangkorv, köttig och saftig som bara den och tillsammans med Johnnys Senap, en dubbel Espresso och en Italiensk blodapelsinläsk blir det en finfin mellanbindare under en spatsertur i mitten av Mars.
”Hej på dig lille man, jag heter Johan!” gastar en man framför oss. Han larvpratar med ett barn medan han utbyter hurtiga repliker med det som förmodligen är ungens mamma.
”Är inte han tillgjord så är Påven Buddhist” teaterviskar jag till H.
”Känd från TV” H tar en tugga av sin korv.
”Jasså?”
”Johan Ulveson” refererar H så torrt att hon måste skölja ned denna lilla upplysning med en skvätt kaffe.
Varför är skådisar alltid, eller ska vi säga i 8 fall av 10, så tillgjorda även när de inte arbetar. Det är som om de alltid står på en scen. Vilken yrkesskada, att sakna en genuin personlighet.
Vi avslutar fikastunden och går tankfulla vidare. Det var verkligen en god korv.
MANBARHETSRITER
”Men vad i helvete gör du ute?!! Det är för fan -17, blåser genom märg och ben och dessutom är du och irrar på någon annans Gård.” Det är Björn som stannat med bilen och som ropar från vägen. Jo det är ett veritabelt skitväder och ja, jag har gått lite vilse. Men vad jag gör; jag är ute och går med min nya kniv.
Björn lotsar mig ut på vägen, huttrar och kliver in i sin bil och åker till affären för att köpa snus. Jag fortsätter i Andrés anda min polarvandring. Antagligen håller jag på med någon slags manbarhetsrit. Men hur ska någon förstå det när jag inte ens gör det själv.
Det var i eftermiddags som Oskar knackade på. Han är en av Grevens landetkompisar och han hade med sig en kniv som hans pappa, Ronny Wallin, i Vattrång tillverkat. Det är ett fint hantverk och kniven är så vass att man skulle kunna filéa en mygga med den.
Väl hemma, och medan jag sakta tinar upp, kommer Palle. Han tycker också att min nya kniv är otroligt stilig. Vi dricker kaffe och tar de sista bitarna ur en Aladdinask från jul som tilltugg.
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer