När en sjuksköterska med lång erfarenhet och med sina Birkenstockskor (i min trånga värld har all vårdpersonal sådana dojor) klapprande mitt i vården är det nog fler än jag som spetsar öronen. Hon talade engagerat om det pinsamma med att man p.g.a. platsbrist ibland måste lägga svårt sjuka patienter i korridoren.

Det var ju också en synpunkt, fast från ett helt annat håll, att hemtjänsten inte ska vara tvungna att köpa sprit åt sina missbrukade brukare.

Mehmet som talade om ungdomsarbetslöshet versus slöhet var också tänkvärd.

Alla var bra i dagens Ring P1 och Påsktårtan vi fick levererad från Hagabagarn var rena drömmen. Fylld med Chokladmousse och en massa goa grejor. Jag älskar både tårtan och att vara programledare och att tillsammans med producenten Lotte och tekniker Peter, göra Ring P1.

Skam till sägandes, är inte det ett gammalt kul uttryck, minns jag vid kvällningen inte vad dagens Ring P1 handlade om. Det är gröt i hjärnan. Programmet var inte oviktigt men samtalen om allemansrätt, den tänkta nedläggningen av rättspsyk och, ja vad var det nu det var, blir till något väldigt ogripbart. Men så är det med radio. Allt som sägs är väldigt betydelsefullt i ögonblicket. Jag älskar direktsändningar men radio är som en vacker kvinnas parfym. Plötslig och efter två sekunder försvunnen.

Minns tydligt att jag efter sändningen med Lotte och Peter avvek ned på staden och åt lunch med TullaMaja och hennes syster Märta-Li, hennes pappa heter Staffan, nere på det där italienska stället på Sjögatan

29:ans buss till Jättendal. Började lyssna på Tove Alsterdal igen men dunade in.

Det jag lärt mig idag är att påskriset ska daskas i rumpan på en medmänniska, förmodligen för att påminna om Jesus lidande på korset, men det finns ju en hel del, inte bara sjuka sektledare , som gillar lite ris. Särskilt om det på kvistarna sitter vackra fjädrar.

Själv tror jag, som den velourmjukis jag är, mer på Påskgodis.