SJ

1 2 3 12

DET GÖR ONT

  Det gör ont när sommarkvällen är så vacker. Luften är len, luktar gott och allt är som en smekning jag inte är värd.

  Greven följer mig till stationen i Stockholm. Han är faderlig. Vad fan, det är väl jag som är Fadern, men ok, han är rar på sitt buffliga vis.

Kupén är glest besatt. Barn tittar på skrikiga filmer och det gör absolut ont.

En ung gubbe med ful röst pratar högt i sin mobil om meningslösa, i alla fall fattar inte jag, men han kanske vill höras. Då måste man väl ändå ha någon slags charm och inte bara vara korkat högröstad. Det gör lite ont faktiskt.

Somnar till en dystopi av Margaret Atwood, min nya favoritförfattare, kliver av i Hudiksvall där Stanley möter. Han är så gullig att det gör, ja, en aning ont. Han berättar om en målning, vi pratar skit och han bekänner att han gillar Lotta Engberg. Jag  säger att jag träffat henne många gånger och att hon är bra, äkta vara.

Stanley ser till att jag hamnar på 29:ans buss mot Jättendal. Han som kör bussen hälsar mig som en furste men ställer till ett helvete för invandrarkvinnan som, enligt honom, medför alltför många kassar och bagage.

Jag hade kunnat bära in 14 burar med höns och en Steinwayflygel och han hade bara garvat. Fan vad det gör ont.

Det gör ont

Men ondast gör det när jag kommer fram. Rufus klistrar sig som ett plåster runt mina ben och jag tar en promenad. Allt är så fint, allt är så bra och jag hatar alltihop.

Telefonen ringer men jag kan inte svara, livet är för vackert , jävligt och gör ont.

DET FRIA VALET

Har du en katt?” En man i sätet bakom mig är orolig. Hans hund skälver som en aladåb. Man behöver inte vara hundpsykolog för att förstå att den hunden bär på kattraumatiska upplevelser.

”Min katt ligger och sover i sin väska” försäkrar jag . Han muttrar något. Kanske säger till sin hund att denne inte behöver vara ängslig.

Via en tur till Hagabergs Folkhögskola i Södertälje sitter jag åter på tåget norrut.  Där, alltså i Södertälje, träffade jag bl.a. en man som skulle iväg samma dag för att hämta sina nya hörapparater. De skulle kosta honom 26.000:- eftersom han gått till Det Privata Alternativet där man kan välja vad som helst och få finfin service. Själv har jag frekventerat Landstinget och fått  likadana apparater för 600:-

Pratade  på Hagaberg med en grupp synskadade i ”yrkesverksam ålder”, alltså inte helt unga och inte heller väldigt uppe i åren. Många befann sig i den där ytterst knepiga nedstigningsfasen. Den där tiden då man blivit upplyst om att man håller på att förlora synen men spjärnar emot. Det är en hemsk tid och inget man önskar ens sina värsta ovänner. Det är ett helvete.

Somliga klarar denna dramatiska omställning medan andra hamnar i en bitterhet. För mig tog det närmare 15 år innan polletten trillade ned och det var ingen hälsokostperiod, om man säger så.

Det svåra  för mig, som helskinnad kommit ut på andra sidan, är att försöka förklara att allting, precis allting, blir så mycket bättre när man accepterat sin belägenhet. Det är först då man kan komma vidare och tänka på något annat än de särskilda krångel som uppstår när man inte ser.

Går till fikavagnen och plockar upp något att äta plus kaffe och en godsak. Nudelsallad, juice,  kaffe och så vill jag gärna lägga vantarna på en Daim. Att knapra på en sådan till kaffet är en bra avslutning på en tågmåltid.

”Vi har slutat med Daim” förklarar mannen i kassan helt frankt.
”Slutat?” utbrister jag som om jag just fått ett slag på käften.
”Den var inte Ekologisk.”

Det är väl bra med Ekologiska produkter, säkert är det så, men om man nu vill äta Daim och är beredd att ta konsekvenserna? Handlar en småäcklig Ekologisk mjölkchoklad.

En sak är klar. I den här stunden är jag inte främst blind utan en person som blivit snuvad på sin Daimupplevelse.

RELATIVT MOTLUT

När alla gått till sitt gör jag mig i ordning, stoppar ned det nödvändigaste i Ryggan men Rufus är som bortblåst.

Han känner tydligen lukten av uppbrott och 4 timmar i sin kattomobil, och, han gillar den inte.

Jag lockar, pockar, pratar med gullrösten och står i men han är knäpptyst. Rasslar frestande med torrfoderpåsen men kammar noll.

Vi passerar smärtpunkten, den tidpunkt jag borde vara på väg till stationen, och då minsann  kommer han tassande och lägger sig till rätta på min frustrerade  mage.

Fångar honom och förbereder mig för nästa tåg, två timmar senare, men Taxi Stockholm har ingen bra dag de heller och Taxin kör vilse. När jag får tag på den är han så långt bort att även detta tåg får avgå utan oss. det var väl själva fan.

När tåg nummer tre, ytterligare två timmar senare, ska gå  kommer Felix varpå han och hans bror, båda utrustade med seende ögon,  stoppar Rufus i kattkorgen och Greven går  med oss till stationen.

Puls 170, pärsigt och för  att få perspektiv på mitt lidande lyssnar/läser jag  Yasmins bok ”Yasmin – När livet störtdök” och jämfört med hennes situation sprätter jag helt klart  omkring i en lätthanterad värld. En och annan katt smiter men annars är det inte mycket att gnälla över.

Kommer till Gnarp där Karl-Gustav möter. Han berättar att hans lilla Gräddsemla Lena, som varit i Gambia under  tre veckor, kommer hem i morgon bitti.  Munter  hjälper han mig att handla på ICA Stjärnan.

Eftersom allting hänger ihop på de allra egendomligaste vis håller TullaMaja i samma stund igång en Yogagruppp i källaren under butiken, den som rymmer ”Kultur-Stjärnan”.

Åker hem till Jättendal, Åvägen är fortfarande vit vinterväg, gör eld i spisen, släpper ut Rufus ur hans väska och sätter gratängen i ugnen.
Fick jag med allt jag hade på listan?
Är allt lugnt nu?
Jo, det knäpper i spisen och Rufus äter.

Tomater
Sallad
Clementiner
Morötter
Potatis
Kaffe
Falukorv
Juice
Bregott
Fiskgratäng
Ost
Bröd
Choklad

FREDAGSMYS PÅ RÄLS

  Det snöar, är -3 och Rufus mjauar anklagande när Jörgen plockar upp oss på gården och levererar, 6 mil senare, en man och hans katt vid SR i Sundsvall.

Denna lugubra byggnad, visst ser den ut som en Vårdcentral vilken inte rosafärgats av marknadskrafterna, sväljer oss för en direktsändning av ”Ring P1”, den sista i denna sändningsperiod.

Rufus inkvarteras hos Matilda Jansson, Nyhetschef, Hagabagaren kommer med en kartong Wienersemlor och så är det bara att hoppa rätt ut i Etern.

Ett par timmar senare gör TullaMaja oss sällskap, vi bordar en Taxi, chauffören är precis så härligt skojfrisk som bara Taxichaffisar i Sundsvall är, ädelklämmig, och det tar sedan inte många minuter innan vi kliver ombord på X-tåget, byte i Gävle, och så vidare.

Tågmys

Tågmys

Rufus är lugn, TM har med sig sin Yogamatta, hon ska på en fet Yogatillställning på Münchenbryggeriet, och min Köttbullsmacka från Pressbyrån är ljuvlig.

1 2 3 12
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 34-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Följ mig på Twitter