KVÄLLSFIKA MED SUNE
Mot kvällen ringer Sune och undrar om han kan komma och dricka kvällskaffe? Han är i stan (Hudiksvall) och 25 minuter senare travar han in i köket med en påse Statoil-Wienerbröd.
Det finns inget bättre än att sitta vid en vaxduk, fika, röka pipa, smula med Wienerbröd och gaffla med Sune. Han är en duktig snickare med ett långt liv av byggande bakom sig. Vi talar om pingvinernas jämställda sätt att föröka sig. Honan föder fram pingvinägget varpå han bär det fram till kläckningen stående i världens hårdaste klimat. Pingvinerna klarar detta utan att ha gått i föräldragrupp eller läst en broschyr från Socialstyrelsen.
”De har ju utvecklats under miljoner år” resonerar Sune.
Sedan talar vi om vädret och om en särskild fors i Älgeredsån där han brukar dra upp Harr och Öring. Av gamla matskedar tillverkar han drag som gäddorna i havsvikarna inte kan motstå. När han dragit upp en Gädda i båten lossar han betet ur dess gap, tackar för besöket, och släpper tillbaka fisken i havet.
Klockan hinner bli 23 innan Sune säger att det väl blir en dag imorgon också. Om inte jorden går under i natt. Eller som Sune säger: ”Går åt lokus”. Det sistnämnda är hans namn på det absoluta slutet
Regnet öser ned när jag vaknar. Inga plåtslagare på taket och jag förstår dem. TM ringer och säger att hon läst på ”Flashback” om spekulationerna om vem som kan ha förskingrat hundratusentals kronor från Sveriges Radio. Någon tror att det är jag. Motivering: ”Han (jag) är blind, gammal och gaggig, en perfekt täckmantel”.
Jag säger: Tack för uppmärksamheten men jag är inte den typen som själ toapapper på jobbet.
EN DAG I EN RADIOMANS LIV
Tåget till Stockholm är fullsatt. Harklande gubbar, snörvlande barn och en mamma som sjunger en visa för en liten. Min favoritkonduktör, en mogen dam, kollar biljetten, växlar några ord och går vidare.
Lyssnar på ”På dina bara knän” av Ann-Marie MacDonald. Det är en fantastiskt storslagen berättelse från Nova Scotia i Canada. Boken har hållit mig vaken under flera nätter .
Då kommer en snipig kontrollant och gör en extra biljettkontroll. Han tycker inte om min biljett. Verkar inte känna särskilt varmt för mig heller. Jag föreställer mig att han om natten ligger och onanerar med en regelbok i ena handen. Till slut ger han upp och går vidare. Kanske kom han att tänka på förra veckans dramatik med 11-åringen som blev dumpad från tåget. Möjligen insåg han att rubriken ”Blind radioman SJ:s senaste offer” inte skulle ge honom löneförhöjning.
Mot Radiohuset vid Gärdet. Äntligen fick jag träffa en av mina idoler: Hanna Sahlberg. Hon kom som 24-åring till Kina, Byggde upp ett SR-kontor i Peking och lämnade under 5 år rapporter från Mittens Rike till Sveriges Radio och alla lyssnare. Under samma period har hon också fött två barn ”det skötte jag under semestrarna”. Det handlar alltså om en skrämmande ung och talangfull person. Givetvis talar hon flytande Mandarin.
Nu satt jag i samma studio som Hanna och deltog med Ola Vång i hennes Talkshow ”Sahlberg i P1”.
Vi talade demokratisyn. Hanna och Ola (han bor i Peking och skriver för SvD och Sydsvenska Dagbladet) lade ut texten om Kina. Kan ett verkligt välstånd växa ur en diktatur? Ola påpekade att Indien, som har demokrati, bebos av mängder med fattiga analfabeter medan Kina med sina strama tyglar har bättre sjukvård, högre grad av läskunnighet m.m.
Dock var båda överens om att Kina är bäst i Taiwan.
Själv talade jag om ”Ring P1”och dess betydelse för demokratin här i vår egen ankdamm.
Efter programmet fick jag boktips av både Hanna och Ola och svävade på små lätta Hanna-moln ut ur Radiohuset. Satt i en taxi under en halvtimme på Strandvägen och tokskrattade med Zorah. Hon berättade om den Iranska Revolutionen och om den totala bristen på demokrati i dagens Iran. Hon prisade bilkön som gav oss all tid i världen.
Nu ska jag axla mitt föräldraansvar och ta Greven i örat. Om han inte gjort något fuffens kan man ändå räkna med att han har något i kikaren.
BOPLATSENS BETYDELSE DEN 6:E JUNI OCH ANNARS
Försvunnen in i förkylningsdimmorna stannar jag i Jättendal medan Greven och H återvänder till stan. Det är skönare att vara sjuk i tystnad.
Men vad spelar det annars för roll var man bor?
För länge sedan ville jag göra ett radioreportage om en getfarmare i Hälsingland som var anstruken av Rasta och älskade Reggae. Den potentielle beställaren av repet bad mig att i tanken placera get/reggaekillen i Bagarmossen. Där vimlar det av hemvirkade Rastas. Idéen föll som ett korthus.
Den 6:e Juni finns det anledning att meditera över boplatsens betydelse.
När storstadsmänniskor gör reportage om konstnärer på landet får de gåshud bara av att höra ett exotiskt ortsnamn ropas ut i tåghögtalariet. Konsten laddas med allt det härligt annorlunda.
”Det här är inte som jag tänkte mig” eller något ditåt säger Anton Karis i radio-reportaget om skämttecknaren Ulf Lundkvist som sändes denna morgon i P1. Nehe, och vad spelar det för roll vad reportern föreställt sig?
Sedan kommer alltihop; ensam man (konstnären) möter på station, pittoreskt samhälle där bilskrotens läge mitt i byn utmålas som något snudd på andligt. Det är ju SÅ äkta. Katt möter i dörren varpå tecknaren gör upp eld i vedspis. Naturligtvis tycker han om gamla traktorer och använder de enklaste ritstiften från förr i tiden.
Hur kommer det sig att somliga som vägrar att utvecklas framstår som häftiga medan andra som inte vill förändras är konservativa torrbollar?
Anton Karis specialitet är att avlyssna och lyfta fram det udda. Han är en av de få reportrarna inom SR som tycks ha rätt att följa sin egen lidelse. Den kvinnliga motsvarigheten är väl Randi Mossige-Norheim.
Men varför står Karis med mössan i hand inför Lundkvists travar med schabloner? Är det feghet eller lättja som gör att han lägger sig platt. Bra reklam för Lundkvist men inte för Anton Karis.
Anledningen till min irritation är att Anton Karis annars är bara så bäst, den man älskar agar man. Eller också är det den här satans förkylningen. Eller att 6:e juni blivit en röd dag.
OH WHAT A NIGHT
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
En radioräv söker sin flock när Sveriges Radio har personalfest på “M/S Cinderella” vid Stadsgårdskajen. Det snöar ymnigt när Lotte och jag kliver ur taxin, åker rulltrappor och går via ramper inklusive en del säkerhetskontroller och biljettpyssel ombord på det stora fartyget.
När vi går över heltäckningsmattor väldiga som syntetiska oceaner anmärker Lotte att om den här mattan kunde prata skulle man inte vilja lyssna. Från dess botten kan man ana uppspydda Taxfree-varor och sjösjuka.
Men båten ligger stilla vid kajen och den manliga halvan av VD-paret Mats Svegfors/Cilla Benkö hälsar likt en president på alla som kliver ombord.
Vi äter vid första sittningen: Löjromstoast, renkött, kantarellsås och potatismos och en kaffesmakande bakelse med jordgubbar som dessert.
Sorlande samtal och sedan är det dags för vimmel.
Stina Wollter, med pappa Sven, är mycket kärvänliga. Talar med Johanna Fellenius som producerar Stina i Uppsala och; har en son som precis som min heter Nilas. Fortsätter sedan som en flipperkula, skickligt framspelad av Lotte, till tusen småprat och hälsningssituationer.
Hejar på Evelina Attervall, Peter Wallgren, Peder Gustafsson, Janne P, Karin Lönnå och bläddrar vidare i ett omfattande persongalleri. 30 år har jag arbetat med radio. Massor av människor har jag lärt känna och nu går jag här som en gammal silverräv.
Erik Blix och Susanne Tellinger. Och ”Skogis”! Som på den tiden tillsammans med ”Kulan” jobbade med Jacob Dahlin och programmet ”Galaxen”
Av någon anledning börjar jag prata prostatatrassel med en man på däck. Vi suger på våra rökverk och han berättar om sin diagnos och att han opererat bort prostatan men ändå har ett bra liv med bibehållna viktiga funktioner.
Gafflar vidare med bl.a. Annika Jankell, Nina Glans och Maja Åström. Och trevligt är det trots att jag inte smakar starkt.
Ole-Isak Mienna bär Samedräkt men så är han också boss på Sameradion i Kiruna.
Det är verkligen kul men allt annat förbleknar när jag stöter ihop med Hanna Hellquist. Faller pladask, knäböjer och lägger kinden mot hennes mage. Hanna är ett ståtligt fruntimmer, den saken är klar.
När kvällen på så vis nått sin fulländning tackar vi för oss och susar nöjda hem genom natten i en ’droska. Snön virvlar runt bilen där vi sitter som i en sådan där tittleksak som någon ruskat om och förorsakat förtrollning.
- Det är gipset runt arm och hand som muterat till Havarti-ost. Idag ska det av2012-05-11 11:25
- ”Somliga tror att alla blinda kan spela piano”
http://t.co/zmDPc69X2012-05-10 15:41 - "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren? #agenda2012-05-06 20:16
- "När jag sitter ner och pratar med busschaufförer" Vet inte stadsministern att man inte får störa föraren?2012-05-06 20:04
Kommentarer