träning

APRIL, APRIL

När jag kommer ut ur T-banegången mellan Gamla Stan och Riddarfjärden sitter ett gäng Skinnskallar på Helikopterplattan. De utför en konverteringsseans där de kastar sina gamla dumma jag och genom att fatta varandras händer, nynna buddhistiska fredsramsor och måla varandras kroppar med Kärlekssymboler, blir de kvitt sina rasistiska Skinnskallerier. De pånyttföds som goda, kärleksfulla och ansvarstagande människor.

Nej, detta är förstås ett Aprilskämt för över Staden vilar fortfarande en dov stämning efter Fotbollsmordet. En person är anhållen och var liksom på sätt och vis med och dödade en annan människa men nekar till brott. Vad är då ett brott? Inte är väl detta ett Aprilskämt, för det är inte roligt.

På gymmet pågår livet som vanligt. Flickorna i Receptionen vill kramas men jag säger att jag inte törs. Vadå? Undrar de och jag säger att den här våren har nog av motlut, uppblossande våld och en privatekonomi så bräcklig att jag krossar barnens sparbössor, och att bli gubbsjuk ovanpå det vore fan ta mig droppen.

”Äh Strunt” säger de och skrattar sorglöst. En sak som är bra med mitt gym är att ingen är vidare värst road av vare sig Genusvetenskap eller HBTQ-frågor.

Lindas mage växer och Peter får mig att hänga över, och maggnugga, en stor boll.

Linda och jagMr träningTräning

ATT KOMMA HEM ÄR SOM ETT PT-PASS MED PETER

Per Hagmans bok ”Att komma hem är som en schlager” är inget vidare. För mig framstår den mest som en berättelse om en alkoholist som är rädd för att leva och som inbillar sig att han känner sig fri om han dricker egendomliga spritsorter på väldigt speciella barer.

”Cigarett” och särskilt ”Vänner för livet” av samma författare är däremot alla tiders.

Själv har jag gått en och annan rond mot kung alkohol men känner ändå att det är jag som har övertaget. Min bok kunde heta ”Att komma hem är som ett PT-pass med Peter”.

En spänd träningssituationEn till spänd träningssituationLinda, jag och Nadja i receptionen

MÅLADE KALSONGER

Sätter kurs rakt österut längs Byvägen med en sopa i min hand. Luften är syrligt mättad med höstdofter men var är soptunnorna? Har de fått ben och knallat iväg, trötta på att fyllas med människors avfall?

Känner metodiskt med Käppen i Sydöstlig rikting c:a 10 meter om Stora Granen och brevlådorna men ingenting. Noll, Zero, Nada. Inser till slut att vinden tagit dem, nytömda och lätta som de är, och hivat dem som Bowlingklot i diket.

Kånkar upp tunnorna och sätter dem tillrätta just som Anders, närmaste grannen, kommer hem för att äta lunch. Han säger att det alltid är han som får resa de där tunnorna och på hans röst förstår jag att det är något han är djupt och innerligen trött på. Dessutom har den andre grannen, den maniske dikesgrävaren, skopat upp en fåra, djup som en skyttegrav från Västfronten, bakom soptunnorna. När vinden ligger på trillar de ned i detta hålrum.

Igår i Stockholm, på väg från gymmet, mötte jag vid T-banan regissören och filmaren Måns Månsson. Han berättade att det blir premiär på hans Hasselfilm, på Grand vid Sveavägen under Stockholms Filmfestival den 8:e november. Måns är en så okonventionell filmmänniska att han bad mig, en blind, leda en diskussion om filmen efter premiären och jag sa förstås ja.

Igår film, idag soptunnor. Överallt pågår livet.

Löken kommer cyklande med sin hund nere på Mellanfjärdsvägen. Vet inte om det är hunden eller Löken som flåsar värst. Vi talar om en gemensam bekant som fått något åt lederna, om älgjakten och om lingon.

Just som jag nästan är hemma, efter 5 kilometers promenad, faller ett mäktigt regn. Skyndar på stegen men bommarna vid järnvägsövergången går plingande ned och valet mellan att bli blöt eller färserad av ett norrgående godståg är enkelt. Vätan äter sig in på bara skinnet medan tåget slamrar förbi. Ökar farten när det är fri passage, bråttom, bråttom, och missar infarten till vårt hus. Hittar mig själv irrande hos en granne och är, när jag äntligen funnit min egen gård och dörr, genomvåt.

Inomhus är det jordvärmevarmt och alla paltor åker på tork.

Jerry ringer. Han har målat på sina tavlor hela dagen och nu är han pratsjuk. Vi talar om hans kattor och hans nyligen genomförda utvidgning av blodkärl i ett ben. Givetvis pratar vi om böcker. Jag berättar att jag satt och lyssnade på Tranströmers dikter på bussen igår.

”Och?” undrar Jerry.

”Jodå, det är ju många fina bilder samt en del dravel. Högstämt och jag saknar dikter om magsjuka.”

”Själv håller jag på att måla mina kalsonger” säger Jerry glatt.

”Gröna?”

”Jadå, en hel del grönt. Tranströmer borde också måla sina kallingar och skriva metaforer om kloaker”

Det är skönt att tala med Jerry och jag tänker att om fler människor i den här usla världen målade sina kalsonger skulle den se fan så mycket bättre ut.

På kvällen plockar Maria upp mig för en färd till Gnarp och träning på ”Kultur-Stjärnan”. Ett gäng killar mellan 15 och 20 håller på som tokar och vi blir taggade. Arlindo är där förstås.

Ute faller ett kallt kvällsregn men vi Svettas varma Floder.

Arlindo och jag på Kulturstjärnan
Arlindo och jag

KRÄFTOR PÅ KREDIT

Jag taggar ut och chillar med Alex” säger Greven.

”Vänta, då kan du väl följa mig ned till T-banan?”

”Nej” Paus.

”Men tänk om du får hemska förtärande skuldkänslor om du inte hjälper mig?”

”Ingen fara” säger Greven torrt ”Det där klarar du ju så bra själv. Du har gjort det tusen gånger, minst.”

Det är sant och det är det som är skönt med staden. Jag klarar mig själv och när jag med käppen som en machete hugger mig upp genom turisthoparna längs Tyska Brinken stöter jag ihop ned Jan Hannerz, make till klädskaparen Ulla och bror till den, på sin tid, legendariska 10.000:-vinnaren Ulf, säger han:

”Jag ska också skaffa mig en käpp.”

På andra sidan T-banan börjar Riddarfjärden. Det luktar diesel, solsken, piss och glittrande Mälarvatten. Stad.

Agnes och jag på World Class

Att komma till gymmet World Class Slussen för första gången efter sommaren är som att komma hem. Musiken pumpar och Agnes, som står i receptionen, följer mig på en roddtur. Hon vet också att den enda vägen till lycka och framgång stavas Hårt Arbete. Till medryckande musik.

På vägen hem går jag in till vackre RobertGamla Stans Fisk och handlar finfina Svenska Kräftor. De kostar en förmögenhet och vackre Robert konstaterar att det inte finns pengar på mitt kort.

”Tryck på kreditknappen” föreslår jag nonchalant. Herregud, Kräftor på kredit, naturligt som ett glas mjölk.

”Ska bli, Chefen.”

Man lever bara en gång, tar inga Kräftor med sig dit man går och när man passerar floden Styx lämnar man även krediterna bakom sig.

Vackre Robert och jag

Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter