EN DAG I EN MEDIAMURVELS STRÄVSAMMA LIV
”Live on tape” heter det när man spelar in ett program men sänder det som en direktsändning något senare. Idag var jag med i Malou von Sivers ”Champagnefrukost” som direktsänds imorgon fredag (fast det som sagt spelades in idag. (Men strunt det samma.)
Jullan följde med, dels som min hjälpreda men så har jag också hört att det är hemskt nyttigt att barn får se med egna ögon vad deras föräldrar gör på jobbet.
Vi är tysta i taxin. På radion säger Lotta Bromé något om Stig Vig, hörde på någon reklamkanal i morse att han hittats död av sin bror. Han blev 63. Vi är framme och en Dag Vag-låt bubblar ur högtalarna.
”Ja just ja” säger jag ”Stig Vig är död”.
”Vem var det?” undrar Jullan.
”Han hade ett väldigt bra band som heter Dag Vag, hörde dom i Ljusdal i somras”
Taxichaffisen skruvar upp låten. Trots att vi är framme och borde kliva ur sitter vi bara kvar. En sorts andakt.
Nuet kallar och magin bryts. Vi anmäler oss i receptionen.
Satt mellan multiinstrumentalisten Gunhild Carling och superbloggerskan Katrin Zytomierska. Den senare har ett barn, Ringo, Med fotografen Bingo Rimér.
Katrin var i blåsväder efter det att hennes barnflicka rymt under en resa i USA. Hon blev förbannad och publicerade en ”Wanted Dead or Alive”-affisch med bild och allt i sin blogg. Många blev arga och fann det osmakligt men Katrin gick då på med en Photoshoppad bild av den försvunna barnflickan där hennes huvud i ersatts av en hund.
Vad kunde då vara lämpligare än att jag till Katrin överlämnade ett ex av min senaste bok ”Berättelser om Djur”? Hon blev glad.
Glad blev jag också över att träffa den genomrara Studiovärdinnan Cecilia, Gunhild, Katrin och Malou, jag säger bara, hon är en älskling. Hennes Förmiddags-TV ger inte grävande journalister gåshud men oavsett det sprider hon en värme som tränger ut ur rutan.
En trivsam dag på jobbet.
![]()
|
![]()
|
CHAMPAGNEFRUKOST med ”STURE” I TV4
Min kompis, husmusen ”Sture”, kilar runt i min kavajficka när Jullan och jag sitter i en taxi på väg till TV4 och Malou von Sivers ”Champagnefrukost". Det luktar lite råtta i bilen och trafiken är trög.
Björn Skifs hänger i gästsalongen och småsurar efter sitt framträdande och det är helt klart att han inte vill hälsa på mig. Förmodligen hatar han när jag gör Ring P1.
Trevlig är flickan i sminket och för att inte tala om studiovärdinnan Cecilia. Jullan hämtar fika och Tyra, 25-årig superbloggare, fotomodell och affärskvinna som pratar trygg Norrköpingsdialekt, Salem Al Fakir och Lars-Åke ”Babsan” Wilhemsson är hur rara som helst.
Cecilia lotsar in oss i studion. Malou hälsar. ”Sture” krafsar i min ficka. Salmans hund ”Otis” är fridsam som ett pensionerat ånglok. Lars-Åkes lilla ”Pajas” håller sig i skinnet precis som Malous egen ”Tango”.
När jag oannonserat plockar fram ”Sture” uppstår en viss och rätt lycklig förvirring. Som Champagne. Musen skuttar iväg. Vart tog den lille rackaren vägen? Än springer den på Tyras arm och plötsligt sitter den på Lars-Åkes axel och gullar sig.
”Sture” stal showen och det gör inget att det inte blev så mycket pratat om min bok ”Berättelser om Djur”. De kommande dagarna kommer jag att få pladdra så det löddrar om den på bokmässan i Göteborg.
I taxin på väg hem sitter Jullan och läser Facebook-kommentarer. ”Sture” is King.
Väl hemma belönar vi oss efter sändning med Italiensk fika. Glass, kaffe och blodapelsinläsk.
KOJDAG
Ligga i sängen och käka godis.
Lyssna. Ljuden i gränden. Barn som förs till och från de närliggande dagisarna av sina tappra föräldrar. Eller är det barnen som utan att konstra är de verkliga hjältarna. Alla gör så gott de kan.
Lyssnar på DN som har en hovsam anmälan av Guillous nya bok. Det verkar vara en modern historieskildring lika medryckande som böckerna om Arn Magnusson. Berättelsens framåtrörelse lika skicklig som personporträtten är platta. Den ska jag läsa.
Precis färdig med ”Svart Himmel” av Arnaldur Indriðason och läst av Pale Olofsson. Den äldre polismannen Erlendur Sveinson är borta någonstans på östkusten och den yngre och mer hetlevrade Sigurdur Ouli frontar. Barn som far illa i Reykjavik, lömska torpeder och slemma bankmänniskor som lever ytterst lyxiga liv på den uppblåsta vulkanekonomins rasbranter. En bra deckare och det är inte bara det att personerna har Isländskt exotiskt klingande namn; de är också trovärdigt gestaltade.
En vänlig man från TV4 inbjuder till ”Champagnelunch” med Malou. Vi ska tala om djur (min bok) och en av de andra gästerna, en sångare från Piteå, ska ta med sin Jämtspets.
Leker med tanken på att i direktsändning plocka fram och fumla med en Spottkobra. Det kunde bli riktigt bra TV när ormen slinker iväg, kameramännen skräckslagna lämnar sina kameror och studiokvinnan ringer desperata larmsamtal till polisen och Jonas Wahlström.
ÄR ALLA KARLAR DJUR?
Lyssnade på Lena Sundströms dokumentär i TV4 igår kväll. Den handlade om några av dem som skrivit taskiga mail till henne bl.a. efter den underbara boken ”Världens lyckligaste folk”
Dokumentären var, med all respekt, inte så upphetsande. Att somliga Sverigedemokrater är rätt korkade kom inte som någon chock.
H, alltså hon som bland mycket annat är verksam som min hustru och jag satt tätt samman och hon syntolkade bilderna. Hon var nyduschad och lättklädd och det var en trivsam stund. K var på bio med dotter J och hennes kille.
Allt var helt i sin ordning till jag idag läste DN:s ”Insidan” om mäns potensproblem. Många män blir oroliga om deras snoppar inte står som antennerna på utryckande polisbilar när de är nära en kvinna. Ringde omedelbart till H och undrade om jag borde ha gjort närmanden? Hon sa bestämt nej. Man kan vara nära utan att penetrera och hålla på .
Kvinnor är inga vandrande okomplicerade hål och karlar är inga permakåta djur.
Men varför var det ingen stake i dokumentären? Kanske för att objekten var så tråkiga och att Sverige borde lyda råden från Lena Sundströms egen Danmarkbok och inte låta de främlingsfientliga ange tonen i debatten.



Kommentarer