vinter

1 2 3 5

LATISSIMUS DORSI

  Gamla Stans gränder är klädda med fluffvit snö. Plogningen hänger inte med och det bildas tilltrampade stigar.

”Vad har du gjort idag?” Frågar Eliot som sitter i kassan på Munkbrohallen.

”Tränat Latissimus Dorsi och gjort en del balansövningar med min PT Sanna.” Jag kommer direkt från gymmet, har snö på kepsen och vill ha med mig en klase bananer innan jag pulsar upp i gränderna,  riktning Tyska Kyrkan.

”Lati vadå?”

”Det är den stora ryggmuskeln och om man inte som äldre  vill bli krokig eller få gamnacke är det bra att träna den.”

”Aha, kul att se dig förresten” och så tar han betalt för bananerna.

  Latissimus Dorsi är inga dåliga grejor, jag säger då det.

TJOCKA

  Vägarna är slippriga och dalgången är full av tjocka. Det är som om jag får tussar av fetvadd på kavajen bara jag går till postlådan.

”Det har lättat lite grand” säger Hans-Åke. ”Men igår såg jag inte ens bort till Hembygdsgården.”

  Det är en konstig vinter.

  Afghanistan är också ett konstigt ställe. Obegripligt med sina krig, våldsamma Krigsherrar och egendomliga traditioner.

  Men inte ens 50 timmar Samhällskunskap hade kunnat ge  mig lika mycket kunskap som Carsten JensensDen första stenen”.

  Boken är spännande, våldsam och oavbrutet fängslande. Grundlig research han har rest i landet under fyra decennier, och en enastående förmåga att fabulera och levande driva berättelsen framåt gör ”Den första stenen” till en omistlig läsupplevelse.

  Enda problemet  är: Vad ska jag läsa nu då, vad kan toppa det här? 

VÄDRET VID MARTJÄRN

   Vägen är spårig, lite snö men inga problem att promenera. Går med Maria, fyller lungorna med luft som vore den lustgas. Vilket den på sätt och vis är.

”Minns du när vi gick här på sensommaren?” undrar Maria.

”Mmmm visst.” Det är klart att jag minns det. Skogen doftade av mossa, örter, träd och fåglarna sjöng. Det var t-shirt, löst hängande skjorta och tunna brallor. Nu är det långkalsonger, tjocka ylletröjan, öronlappar och schal. Skogen är knäpptyst förutom en och annan vindpust som sjunger i trädkronorna.

Då, i somras, mötte vi en person, vi kan kalla honom SN som hejade glatt och påstod att han var på jakt efter blåbär men ett barn kunde räkna ut att det var hjortron han hade i tankarna. Han ruckade lite på sanningen, förmodligen för att han ville ha Skogens Guld för sig själv. Vi fnissade medkännande åt hans nödlögn.,

”Fast det är lika skönt att gå här nu” fortsätter hon.

Jag kan bara hålla med. Det är en fin dag för en söndagspromenad och vädret vid Martjärn är alltid härligt.

RAPPORT FRÅN EN IGLO

   Nu är det -8, vindstilla och marken är täkt med fruset regn snarare än snö. Drägligt väder men förra veckan var det andra bullar.

Vaknar av att den del av mig som sticker upp från täcket, näsan, är iskall och att katten Rufus ligger inborrad vid min midja. Hela huset är iskallt, inget vatten i kranarna och elementen är kalla.

Ute är det -25 och jag tänker inte poetiskt att ”Midvinternattens köld är hård” utan att nu är det klippt.

När jag var liten och bodde i en lägenhet i Gävle var det bara att ringa på Harry, vaktmästaren, om något var på tok. Det var alltid kul när Harry kom med sin verktygslåda. Pappa och Harry slängde käft och allt utstrålade en trivsam ömsesidig förståelse. Harry bytte några packningar och så var saken klar.

Nu när jag vaknar till ett fruset hus med dött värmesystem finns ingen Harry men jag har Klas-Göran, byns bilmekaniker och min trygga klippa. Ringer och han dyker upp och har med sig en värmefläkt för att lindra den värsta kylan.

Värmesystemet är inte riktigt hans grej, han är bra på bilar och jag sms:ar Lars vid Hassela Värme. Det tar emot, det är ju helg och allt, men vad ska jag göra. Jag är desperat.

Lars, som är en verklig hyvens prick, dyker upp några timmar senare. Han grejar, skruvar och står i och det verkar som om värmen är på väg tillbaka. Några timmar senare är det förkylt igen. Allt avstannar, fryser och jag känner mej ytterst miserabel. det är kväll och inte mycket att göra.

Släpar in en madrass i det enda rum som har ett elelement. Somnar iförd två ylletröjor under tre täcken och en katt. Fight, Flight or Freeze är de klassiska mänskliga beteendena vid krissituationer och jag väljer det senare.

Nästa dag har kylan därute dämpats och Lars kommer tillbaka. Jag känner mig som ett barn som väntar på Tomten. Och här kommer han! Han går runt och hans grymtanden övergår efter en stund i visslande och nynnande. Det är ett gott tecken. Jag vet ingenting om rörmokeri och värmeväxlare men jag vet att en människa som trallar känner tillförsikt.

Vi dricker kaffe och äter pepparkakor. Värmen stiger långsamt på elementen och jag slutar att känna mig hopplös.
Snart är det Midsommar.

1 2 3 5
Persongalleri
Täppas: Han som skriver Bloggen.
Greven: 19-årig son som har bytt sina hyss mot flitiga extrajobb.
Jullan: 25-årig dotter och webdesigner. Bor i London.
Fillen: Felix 28-årig son, blandar studier med hårt kroppsarbete.
Nilas: Nilas 33-årig son som tillsammans med Maggen är föräldrar till Theodor och Thilda. Nilas är en grym mekaniker som bor i Hälsingland.
TM: TullaMaja 37, mamma till Hjördis. TM är radiojournalist i Sundsvall. Sänder var morgon, pigg som en lärka, SR Västernorrlands Morgonshow.
Hans: Flink Webbredaktör för Hemsida och Blogg.
Björn: Björn som brukar hålla till i Jättendal. Regissör, manusförfattare och gubb-bästis.
Sussie: Susanne. Kvinnlig bästis sedan tidernas begynnelse. Journalist. Sänder Stil i P1 fredagar 10:03.
Stanley: Stanley som är konstnär, bor i Delsbo och är gammal Hippiepolare.
Urban: Min gubbkompis, jobbar som psykiatriker och som jag brukar promenera med.
Maria: Träningsbästis i trakten av Jättendal och Gnarp. Enastående syntolkare av film.
Hans-Åke: Hans-Åke Bergman, bor i Djursta, Jättendal, hjälper mig med både det ena och det andra och driver Djursta redovisningstjänst.
Kommentarer
Följ mig på Twitter