Det är förhållandevis stilla på parkeringen vid det stora matvarufortet och min Älskling är där inne och fyller en rad seriekopplade shoppingvagnar med det allra nödvändigaste. Vi, jag och ett barn, fäller stolarna, vevar ned alla fönster och slölyssnar på radion ur vilken det strömmar något som låter likt tre svårt Extacytriggade 16-åriga tjejer som under ledning av en fet tysk producent tjoar: I´M LUCKY, LYCKY, LYCKY - I´M LOVELY, LOVELY!!!!”

Människorna rör sig en aning pustande i värmen över asfalten med sina överfulla shoppingvagnar och någonstans gnäller ett barn över att det fått för lite, för mycket eller för fel. En dam smäller igen en baklucka med ett sådant nöjt uttryck att det förefaller som om hon just bestigit Mount Everest och att syretuberna räckte både upp och ned.

Jag funderar som bäst över hur den här sommaren fiffigast vör avtäckas när jag plötsligt märker att bilkupéns lukt av plast och stekt galon har erövrats och fullständigt tagits över av en tung doft av nyslaget hö. Uppenbarligen är en bondläpp i full färd med att ta in hö på åkrarna runt Köpladan och doften av fullmoget, frasande nyskuret hö är så söt, tung och lovande att vi blir alldeles yra i mössan. Kroppen fylls med hela symfonier av vällust och jag känner mig lycklig och viktlös som att det där med att gå på vatten vore en enkel match. Tiderna förändras hela tiden, det är då ett som är visst och sant, och på åkrarna ned mot kyrkan och sjön ligger stora vita myrägg av plast där det för i tiden sträckte sig hässjor likt långa sovande myskoxar och jag är tillräckligt gammal för att ha varit med och hässjat hö. Svetten klibbar av höboss och illvilliga insekter och världens mest åtråvärda är en flaska Hallonsoda.

Höhässjning var förr ett bra säsongsjobb eftersom det då krävdes en hel hord av arbetande människor där det idag endast rullar en traktor. Idag sitter det fortfarande en person i dessa traktorer men imorgon är det förmodligen en robot. Det behövs inga människor i vår nya underbara värld.

En gång, det var på den tiden jag opererade som lärarvikarie i Nordanstigs kommun, fick jag en förfråga från ett par systrar i en by några socknar längre bort om jag kunde tänka mig att delta i deras höskörd. Givetvis ville jag det och jag såg framför mig immiga bruna krus med hemgjord svagdricka, nybakt mjukkaka som dignade under solgult smör och läckra pålägg och flaskor som stått i bäcken med fet och sval mjölk.

Vidare gjorde jag mig bilder av hur glada pigor med svällande barmar, havregult hår och stora skrattglada munnar som medan de bar ned alla läckerheterna till åkern nynnade på klämmiga och burleska folkmelodier.

När jag kom till platsen för själva höskördandet visade sig saker och ting ligga en aning annorlunda till för gården där det hela skedde hade nått sitt bäst före datum säkert ett halvsekel tidigare. Bonden hade trillat av pinn och Mora på gården satt ofärdig på sin säng med lindade ben och slog efter en elak katt med en påk. Så snart hon slappnade av med påken var kattfan där och gav henne ett bett.
Driften sköttes av två systrar som själva lämnat gården och hade sitt för sig på annat håll men när höet skulle skördas kom de hem för att föra gårdens ärorika traditioner vidare. En annan liten detalj var att de här båda systrarna hatade varandra och hela tiden tog mig bakom en hässja för att snacka skit om den andra systern. Jag hamnade i en lojalitetskonflikt så svår att jag fick magkatarr.

Hela detta höskördsprojekt var, som man säger i Hälsingland, som att jobba åt Fan och hålla med maten själv.
En annan gång hässjade jag på ett kollektiv tillsammans med några ytterst käcka revolutionärer från när och fjärran samt det allestädes närvarande vårdfallet, en tillrest morfinist från Stockholm.

Inte heller här var mackorna särskilt stora för det lågt ett slags späkande över denna höskörd. Man hässjade för Världsrevolutionen och inte för korna och jag började mer och mer fraternisera med Morfinisten som sade att han gav själva fan i allthop bara han fick sig ett rejält skjut.

Hö är dock fortfarande, vid sidan av min Älsklings nacke, den härligaste doft jag känner till.

(Publicerad i Hudiksvallstidningen 2007)

Täppas Fogelberg