Pappa stod barbröstad framför spegeln i hallen och spände sina muskler likt en käck parodi på Arne Tammer. Han luktade John Silver, Aqua Vera och oro när han med gula betar under lika gula näshår frustade med en blinkning in i spegeln mot mig och min syster där vi häpna stod vid väggen med torrnålsgravyrer av de sju dödssynderna:

”Inte kan man tro att jag är femtio!?” Vi nickade instämmande ty barn är, mycket bra på etikett. Vi nöp varandra diskret i midjan och utbytte djävulska ögonkast och sade: ” Håret borde kanske vara lite ungdomligare, pappa?”

Han strök sig över sitt bakåtstrukna halmgula hår vilket låg som ett Corn Flakes ända från det höga hårfästet och långt ned i nacken. Hans image var, trots att han sålde damkläder, att se ut som en författare på modet, förr i tiden vill säga. Det klack till i hans ögon och han bad oss spontan som han var att gå och hämta en sax.

Vi satte honom blixtsnabbt på en pall framför spegeln och gick till attack med en kam och en kökssax. Han sken som den gamla buspojke han var ty han ville inte bli en gubbe!

Någon timme senare träde han ut i världen som en förskräckligt tufsig kyckling men han hade bett om det, hade han inte det? Vid tjugo års ålder var jag övertygad om att livet var mycket långt och att jag själv hade näst intill obegränsad tid till förfogande. Nu när jag själv är femtio fyllda är jag inte så säker längre. Jag har redan bevistat några av mina bästa vänners begravningar och de kläder jag bar som tjugoåring har inget med min nuvarande kropp att göra. Det är väl som det ska vara tror jag men varför åt jag inte endast en jättetallrik Moule mariniere utan även en mycket rekorderlig pizza på restaurangen igår kväll och varför har jag börjat äta bacon bakom ryggen på min fru?

Värdighet. Nu när jag medelålders och mer än halvblind trevar mig in på dagis efter ännu ett barn undrar jag om det är något allvarligt fel på mig. Det borde vara mina vuxna barn som i sin tur sätter barn till världen. Nu när jag är lite trött fortsätter jag ändå att göra det själv medan de vuxna barnen har så fullt upp med sitt att de inte kommer hem för att passa sina småsyskon.

Nej jag är inte bitter men jag vill inte bli en sådan där hurtig gubbe med dålig andedräkt som upprymd över tanken att det skulle vara beundransvärt att ha fått tag på en mycket yngre fru sitter och brummar självklarheter på dagismöten

Det är när vi alla sitter samlade för en söndagsmiddag på en restaurang som jag ibland kan få en behaglig känsla av att vara en medelhavshövding. Runt bordet sitter alla barnen från de olika äktenskapen och de lyser med sina individuella och ytterst självklara personligheter. Vid ena bordskanten sitter min älskling och jag. Det är en fin stund men som så ofta när lyckan kommer över mig börjar jag tänka på min egen begravning. Hur många av barnen kommer att vara där? Kommer de att vara goda vänner? Kommer det att höras skrik från små babysar och vad kommer det att spelas för musik?
”Är du ledsen pappa?”
”Nej det är bara ögonen som rinner. Det blir så med både gamla hundar och gamla gubbar”

”Det är bara skalet som är lite nött – inuti känner jag mig inte en minut äldre än 18” säger en kvinna jag möter och i henne hör jag min pappa. Han sade sådant där hela tiden även om han formulerade det lite spetsfundigare. Människor som gör gällande att deras inre är ungt medan köttet är väl moget är inte så litet patetiska och att höra en sextioåring hävda att han eller hon inuti känner sig som en tjugåring är riktigt spöklikt. Stundom, särskilt i moderna städer, tycker jag mig ibland vandra bland människor som aldrig vill bli vuxna och vara i synkronicitet med sin ålder och jag undrar när det blev fult att vara mogen? Hur gick det till?

Den unga programledaren i TV flabbar med stora vita tänder mot kameran, håret glittrar av förtjust hårmousse och trots att han är lika bildad som ett kylskåp och säger saker som var plattityder redan för trettio år sedan skrattar studiopubliken löddrigt men så långt har jag i alla fall kommit i min mognad att jag inte för ett ögonblick önskar att jag var han. Hans flickvänner kanske har slätare skinn än min fru men de är definitivt inte lika erfarna och roliga att tala med.

När mina barn ska på klassfest eller disco brukar jag hota med att klä mig i något ”ungdomligt” och komma dit och ta lite skojiga danssteg men de ler inte ens tillkämpat åt detta skämt. I det läget är jag enbart och dånande pinsam. Den vuxnes uppgift och tillika privilegium är dock att vara en person som får barnen att rodna.

När de blir äldre, ja riktigt gamla, kanske de förstår att detta var ett av mina sätt att hantera de inre spökerierna. Med en övertygelse ganska nära visshet kan jag säga att jag verkligen är stolt över att vara gubbe. Detta skall dock ej förväxlas med att jag skulle vara glad över utsikten av att bli gammal då detta förefaller för de allra flesta vara ganska ledsamt. När kroppen rustas ned är det långt till applåder men, ja; ja jag vet att om man bara får vara frisk så… Inte många blir så där fint och upphöjt gamla och får lysa klokt och avklarnade ännu några år innan de med ett outgrundligt men nöjt leende drar sig tillbaka in i döden och det eviga kretsloppet.

En bondenkel sanning som en yngre människa aldrig kan förstå är att livet retrospektivt tycks gå väldigt fort . Plötsligt befinner man sig en bit över kullen eller i den del av livet som i Hälsingland kallas ”Döhalvan” och om jag nu har lärt mig något av detta liv så är det att somliga dofter och ögonblick endast inträffar en gång. En skymt, en ton eller ett ögonkast; plötsligt och hastigt och så är det borta. Livet är i många stycken så sorgligt vackert att det stockar sig i halsen.

Riktigt pinsam blir man nog först när man inte erkänner livets gång eller att Aqua Vera faktiskt luktar riktigt gott.

(Publicerad första gången i en skrift om att åldras från Socialstyrelsen)