Brunröda våta löv ligger framför Hudiksvalls Museum. Träden står som nakna händer vilka med svarta fingrar pekar mot himlen. Den är raggsocksgrå och på en trottoar står en tant och en farbror och spekulerar kring den kommande vintern.  Mellan Museet och gatan, strax bredvid Anderz Harnings minnessten, är två gubbar från kommunen samt en speciellt inkallad fontänkonsult i färd med att sätta upp en bronsstaty. Brädor och träull från emballaget ligger slängt i en hög som ett hopplöst plockepinn.
  Skulpturen, förfärdigad av Bror-Eric i Bjuråker, föreställer två manspersoner i skalenlig storlek. De håller varandra om axlarna, har byxorna nedhasade och med sina lediga händer håller de sina pillesnoppar. Så snart Fontänexperten anslutit och provkört vattenanslutningen kommer de att kamratligt pinka i kors.
  Uppmärksamma betraktare kan genast se, utan att behöva läsa informationskylten, att det är Per Johansson och Thomas Brolin.

  Efter att en dag ha varit på besök i Hudiksvall fick jag vid hemkomsten till Jättendal frågan om hur det var ”i stan ” och då drog jag till med ovanstående dagdröm. Två av tre personer trodde att jag var ett sanningsvittne och att detta hände på fullaste allvar.

  Thomas Brolins öden och äventyr är jag inte vidare bekant med men precis som många andra i landet Sverige såg jag ”Uppdrag Granskning” i förra veckan. Såg och såg. Det var min kompis Björn som syntolkade medan vi satt framför TV-burken och smälte hans ljuvliga köttfärsbiffar.
  Någon dag senare medverkade jag i TV-programmet ”Debatt” där frågan om GHT var på tapeten.
En uppfattning som jag torgförde i ”Debatt” var att utvecklingsstörda förr i tiden kunde få jobba på en brädgård, utföra enklare sysslor men ändå ingå i en riktig arbetsgemenskap och därmed vara en del av samhället.
  Upprörda insändare menar då att jag är en bakåtsträvare. Brädgård, Herregud.
  Naturligtvis menar jag inte att alla utvecklingsstörda borde arbeta på Brädgård. Jag menade detta bildligen. Dagens samhälle är så slimmat och resultatorienterat att det nu är svårt t.o.m. för normalstörda att komma in på arbetsmarknaden.

  Inte heller missunnar jag utvecklingsstörda att spela teater, sjunga och ha kul. Verkligen inte.
Men det är inget vidare om det enda som återstår för människor som inte är skapta som alla andra om de bara får plats på scenen. Visst kan GHT säkert fungera som inspiration för marginaliserade personer men om bara de utvecklingsstörda ”får finnas” som står på en scen i strålkastarljus kommer 99,9% av de övriga att försvinna in i glömskan.

  Lyteskomik. Det finns inget fulare än att skratta åt de som är annorlunda. Många har vredgade slagit ifrån sig med att de visst inte går på GHT:s föreställningar för att ”Gotta sig”. Många menar att skådespelarna är ”duktiga” och det är klart att de är det. Det skulle också vara jätteduktigt om ett gäng rullstolsburna uppförde baletten ”Svansjön”.
  Frågan om Per Johanssons girighet och Hudiksvalls kommuns blåögdhet lämnar jag därhän men håll med mig om en sak: Visst borde den där statyn få bli verklighet?

Täppas Fogelberg

(publicerad i Hudiksvallstidningen den 22/10 -11)