En moped passerar bakom ryggen på mig som en ilsken bensinstinkande geting när jag står ute vid byvägen och vittjar postlådan. Bland reklam, tidningen Land och ett massutskick från Mellanskog ligger ett vykort och granarna vid postlådorna lyckönskar mig till ett personligt meddelande. Jag tar av mig de nålbundna vantarna och känner på kortet med fingrarna som om dessa var scannerpennor vilka kunde läsa texten men allt jag hade var som vanligt min fantasi och den var inte denna dag färggladare än att jag förmodade att detta kort antingen var från en arg eller från en glad lyssnare.

  Det visade sig en stund senare inne i köket vid bordet när jag fått kortet uppläst att det kom från en dam som skrev att hennes man, Edvin, nu var borta och att hon flyttat in till en lägenhet i den närbelägna staden. Det var när hon nämnde namnet på byn hon bott i som en hel stor film vecklade ut sig och jag såg mig själv komma cyklande på en skramlig hoj längs en byväg för mer än trettio år sedan.

  Älggräs, hundkex, blåklockor, Prästkragar och midsommarblomster fyllde dikena längs vägen och den var gropig med en tovig grässträng i mitten och jag fick hela tiden se upp så att jag inte cyklade på en vass sten. I sadelväskan hade jag en noga rengjord och tom Brännvinsliter och jag stannade till vid den lilla bondgården där det fanns ett tiotal kor, en bonde som ett par dagar i veckan for iväg till en fabrik någonstans och en tystlåten bondhustru samt två halvgamla bondpojkar.

  Jag ställde cykeln vid grinstolpen och kvinnan kom ut på bron och torkade av händerna mot förklädet och sa att jaha nu var det dags för mjölk igen.

  Hon tog min flaska och försvann in i mjölkrummet och kom tillbaka med den fyllda och immiga litern som jag rullade in i tidningar och stoppade ned i sadelväskan. Hon tog emot den krona jag gav henne och så berättade hon att hon gjort ett fynd i jordkällaren och ville jag smaka?

  Katten kom och strök sig mot mina ben när jag gick in och satte mig vid köksbordet och hon ställde en kaffekopp på min plats men det var inte kaffedags för i jordkällaren hade hon i ett hörn hittat en flaska Maskrosvin som var mer än tio år gammal och hon skavde bort buteljlacket och drog korken ur flaskan och fyllde i min kopp och slog i en slurk åt sig själv. Flugorna surrade mot fönstret, katten hade krupit upp i soffan och somnat om och tiden stod fullkomligt stilla.

  ”Skål då” sa hon och så drack vi. Jag tog en liten klunk och när vinet lade sig på tungan fylldes gommen med en hel symfoniorkester av smaker och dofter. Jag blev yr och lycklig, inte berusad på det där korkade bedövningsviset utan viktlös och vi satt där tysta och bara spann. Ingen vinprovarkurs i hela Universum skulle kunna mäta sig med denna fullkomliga smakupplevelse. Världen inträffade precis just där vi det köksbordet. Det var allt och det var nu och jag vet inte om jag någonsin förr eller senare varit så närvarande i mitt eget liv. Det var en upplevelse som skulle räcka till tio hyllmeter självhjälpsböcker om att få självkänsla och våga vara i nuet med hela sitt jag.

  Vi drack inte mer än denna lilla kaffekopp med Maskrosvin och efter en stund var det tid för henne att återgå till sina sysslor och för mig att cykla vidare till det fallfärdiga och djupt omoderna hus som jag hyrde.

  Ett sönderfallet kollektiv var det  jag bodde i eller rättare sagt ett kollektiv som så mycket annat på den tiden bara hade funnits i teorin för när vi väl hittat huset på en kulle vid änden av en liten knölig byväg med en bäck med källvatten strax nedanför kullen och en fallfärdig lagård hade själva grunden för det kollektiva spruckit. Någon hade hamnat i fängelse för vapenvägran, någon annan hade kört omkull på sin motorcykel och blivit indisponibel för lantliv medan en fjärde hade börjat i en skola någonstans och flickan jag var kär i hade stuckit med någon annan.

  Det var bara jag kvar och jag kände mig absolut som den mest ensamma och olyckligaste och försmåddaste människan i hela världen. Mitt hjärta var i spillror som ett utbombat kvarter och jag låg på en tagelmadrass i det tomma huset och lyssnade på Tchaikovskys pianokonsert på en batteridriven resegrammofon, och på mössens rörelser i timmerväggarna. Usch vad det var synd om mig.

  Jag vet inte var det vände men kanske var det vid köksbordet med bondhustrun och hennes tio år gamla Maskrosvin för plötsligt fann jag mig själv stående i det tomma husets kök och hade en gryta med skogshallon på vedspisen. Runt kullen och huset fanns massor av hallon och de var skapligt lite maskätna och söta som en varm dag i slutet av juli.

  Precis som mamma ställde jag en stol upp och ned på köksbordet och knöt fast en ren bomullshandduk mellan benen och ställde en skål under. Handduken bågnade och spändes ut av den varma hallonmassan och det droppade ned ren saft i skålen, en rödvinsröd vätska som jag i nästa moment kokade med socker och lite Atamon.

  Vid köksbordet satt bondpojkarna förundrade över hur en karl gjorde sådant som alltid deras mamma gjorde hemma i deras kök för det var troligare att ett t-fat skulle landa på deras gård och en hel skock med pigga och pratsamma utomjordingar skulle kliva ur farkosten och fråga efter vägen till nästa stjärna än att deras pappa skulle koka hallonsaft.

  Vi upptäcker världen på de mest oväntade ställena och huvudsaken är att man både är i rörelse och orkar vara i detta nu och när livet klämmer som en trång sko eller sitter som ett silben i halsen brukar jag återvända till stunden med Maskrosvin och hur som jag slutade tycka synd om mig själv och började koka hallonsaft.

Täppas Fogelberg