Finns det något mer förhoppningsfullt än denna försommarkänsla? Det är liljekonvaljvitt, längtansfullt ljusgrönt och himmelsblått. Längst fram i bilden står min yngste pojke mitt i sin gosskör och de sjunger högtidligt med sina ljusa röster och jag är en stolt pappatupp.

 Varje dag med denna gosskör är inte himmelsk för den unge körledaren är fruktansvärt nitisk och låter sträv som 6:ans sandpapper på rösten när jag meddelar att min gosse inte kan delta i söndagens konsert. Jag hatar sådana här samtal men ibland är det bara att bita i det sura äpplet och försöka se glad ut.
”Varför kan han inte delta?” undrar körledaren och hans röst låter som om han tycker att jag är en psykiskt störd våldsman som tagit gisslan.

  Jag har på läpparna att dra till med att pojken ska gå på sin mormors begravning. Det hör inte till saken att hon avled redan för flera år sedan men ibland måste man frisera sanningen en smula.
”Pappa, jag har redan sagt till honom att jag ska på Gröna Lund!” teaterviskar pojken i mitt andra, det telefonlurfria örat, och jag suckar. Hur kan det lille rackaren vara så korkad att han berättat för körledaren om sina verkliga planer?

  Ok, jag har försökt påverka pojken att alltid hålla sig till sanningen men jag har inte pratat om ”vita lögner” och deras betydelse för mänsklighetens utveckling.

  En vuxen säger t.ex. aldrig till en annan person att den verkligen inte vill träffa den eller den personen för att fika och skvallra. Man säger att man inte har tid och så är det inget mer med det.

  Inte heller säger man till ett litet barn att teckningen som barnet gjort är ful och bara liknar en massa kladdiga streck utan man säger ”Oh vad fint!”

  Hur förklara man skillnaden mellan en svinaktig och usel lögn och en liten oskyldigt vit och fin justering av verkligheten? Förmodligen är det något i den vägen som innebär att man blivit mogen och torr bakom öronen.
Med den svettiga luren mot örat och halvfärdiga lögner redo att servera inser jag att slaget är förlorat och beslutar mig för att angripa körledarens anklagande ton på den planhalva där jag kan kontrollera en boll så jag säger:
”Min pojke kan inte komma helt enkelt och när din tvååring blivit lite större kommer du att förstå varför!”

  Detta är ett fräckt men samtidigt sant drag från min sida för när man har små barn utan egen vilja är det lätt att ha en massa tvärsäkra uppfattningar om barnuppfostran, sanningen samt om skillnaden mellan lögn och tillrättalagd dikt. Han insåg i alla fall att ja gjort mål och konflikten var ur världen och jag slapp känna mig som en usel pappa.

Täppas Fogelberg