Sommarmail/vykort från Dotter J på Gotland

Ulla dricker för mycket.

Katten har blivit tjock

Kocken dricker rödvin i kaffekoppar i smyg

Och imorgon kommer Claudia med andra ord,

Allt är på topp!!!

Puss

Chulia

Här i Hälsingland. Spruckna målbrottsröster drar elkabel till vårat Gammelhus. Bonden harvar och någon hoppar på studsmattan. Grannen visslar bakom häcken. I natt ska gossen och hans förpubertala vänner Lana iGammelhuset och ha hur kul som helst. Varför i helvete leker de inte med kottar? Imorgon kommer de att vara griniga och ha sand i ögonen och kliande myggbett långt fram på eftermiddagen.

Själv kopplar jag av med brutala våldskildringar i Ljudboksform.

När det dragit ihop sig till slagsmål har jag alltid gått åt sidan eller bytt trottoar och jag är rädd för smärta. En mes. Är det anledningen till att jag fylls av lycka när jag trillar över ”I hundarnas våld” av Don Winslov, Voltaire publishing, underbart märgfullt inläst av Lennart Jäkel eller ”Det ögat inte ser” av Lee Child, DAMM förlag, läst av ljuvligt skrovliga Magnus Roosman.

Den första boken, 23 cd lång, handlar om narkotikaspanaren Art Keller i San Diegosom inte bara inser att Mexico blivit en trampolin rätt in i USA för en flod av Kokain från Colombia utan även att en del av vinsten går till den Högermilis i Sydamerika som CIA livligt understödjer. När Arts kompis och kompanjon blir ihjältorterad av cheferna i en narkotikakartell drar han ut på ett oortodoxt korståg mot den som jävlats med hans kompis. Han gör sig därmed ovän med inte bara ett antal narkotikakarteller, CIA och genommutade regeringar i en massa länder. Alla har fingrarna i varandras syltburkar och de hatar honom. men de som muckar med Art Keller får det svårt, mycket svårt.

I den andra ljudboken”Det ögat inte ser”av Lee Child är det den storvuxne exmilitärpolisen och numera luffaren Jack Reacher som är hjälten. En dag på T-banan i New York upptäcker han en misstänkt kvinnlig självmordsbombare men när Reacher, han tilltalas alltid med efternamn, konfronterar henne tar hon fram en puffra och skjuter av sig skallen.

Alla, Polisen, FBI och mystiska mördare i sektliknande formationer börjar jaga honom och han hittar en politiker som vill in i Kongressen men problemet är att det någonstans finns en bild av denne man där han likt en beundrande hund poserar bredvid Usama BinLaden.

Jack Reacher har hela världen mot sig men kastar han in handduken? Icke sa Nicke.

Magnus Roosman läser denna berättelse så intensivt att varje liten gnutta hjärnsubstans som stänker på väggen blir tydlig. Det är fullständigt underbart.

Svenska kriminalare som deprimerade och bakfulla står och hostar vid en trasslande kaffeautomat medan regnet öser ned över Sverige är inte på långa vägar lika uppiggande som dessa böcker som är så hårdkokta att de får ”Snabba cash” att framstå som en gullig dagisramsa.

När bemärkta personligheter får frågan om vad de läser på sommaren brukar de svara att det är något av Agneta Pleijel eller Peter Englund men jag säger som det är: Inget är som brutalt våld, riktiga hjältar och fuffens i mångmiljardklassen.

2 tankar om ”Sommarmail/vykort från Dotter J på Gotland”

  1. Hejsan hoppsan Täppas, det är faktiskt en sann ära att skriva detta mail till en jag sannerligen såg i björnes magasin när jag va en liten spoling.
    Men nu är det dessvärre så att våra åsikter går isär lite om ”Det ögat inte ser” och ”I hundarnas våld” håller på med den senare nämnda just nu.
    Det ögat inte ser var för mig en mat och potatisbok, alla böcker som handlat om Jack Reacher är dessvärre likadana, inte dåliga men inget man hoppar upp och släpper en glädjeskit av. Jack är för överlägsen och det är för lång och släpig väg till ett alltför pretantiöst slut.
    I hundarnas våld är fylld med action och händelser, men den är för ogripbar. Den är för stor och välbroderad, det känns nästan som att läsa hela serien Dallas i bokform. Nu är jag på cd 17,5 ungefär. Men jag hoppas på att Don winslow snor ihop det här på ett lika skönt sätt som Frankie Machine annars blir jag ärligt besviken.
    Däremot vill jag starkt övertala dig att läsa, Buthler och öhrlund ”En nästan vanlig man” och sen ”Grannen” om du nu inte redan läst dom dvs. Dom två böckerna är två böcker jag sent kommer glömma. Jag måste dessvärre erkänna att det kan vara dom två böckerna som hjälpt till att degradera Jack Reacher och Art Keller till ”Paddington” och ”John Blund”. /Nils

Skriv gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.