KUNGEN AV MOROKULIEN

Anna-Clara skriver att hon inte  är vare sig tagen eller imponerad över att jag dansat med Christina Schollin.

Hon, som själv suttit i Jimi Hendrix knä, menar att det är lite vassare än att ha dansat med en Svensk Veckotidningskändis.

Visst. Men det här då: En gång när jag besökte en bokhandel i Lidingö kom Hans Alfredsson in och sa något roligt om fläskkotletter till expediten.

Hon skrattade artigt även om hon kanske inte begrep skämtet men när Fantomen gråter snyftar  hela Djungeln. Själv skrattande han muntert gubbskrockande åt sin rolighet. Det hela kändes  betydelsefullt men jag MINNS INTE VAD SOM VAR SÅ KUL MED DE DÄR FLÄSKKOTLETTERNA.

Men den här då. Den slår  allt: En gång mötte jag Kungen av Morokulien! Han var en megakändis i kraft av  sin medverkan i Lennart Hylands Radiprogram ”Karusellen”

Bara att som 7-åring vara med pappa och bo på Hotell Sture i Stockholm var stort. Pappa var mycket världsvan och pissade utan att blinka i rummets tvättställ. Dessutom blötte han vid dagens slut upp sin snoriga näsduk, skäljde  nödtorftigt och tryckte fast den på kaklet. Nästa morgon var den torr och  platt i kraft av snorets stärkelseeffekt och han drog loss  den från kaklet, vek den prydligt och satte tillbaka den i kavajens   bröstficka.

I hissen där det för övrigt stod en uniformerad hisskonduktör och drog i en mässingsspak mötte vi Kungen av Morokulien. Han var otroligt lång och högt där uppe hade han ett lite huvud som var så där rödknottrigt som Norska huvuden ofta är.

Han stack ned sin hand i sin byxficka och plockade fram en enkrona som han gav till mig.

Detta var något oerhört och jag gick på moln i flera dagar och fan vet om det inte är en av anledningarna till att jag fortfarande, efter en del tuffa år, ännu står på benen.

En tanke om ”KUNGEN AV MOROKULIEN”

  1. Jag hade själv ett blogginnlägg om Hasse Alfredsson då jag satt på tunnelbanan på väg till Ropsten och Lidingö. En dam sitter bredvid mig och vid Gamla Stan kliver Hans Alfredsson på tunnelbanevagnen och sätter sig mitt emot den gamla damen. Den äldre damen frågar honom -Är det inte Hasse Alfredsson, eller är ni en dubbelgångare? Hans Alfredsson svarar. -Nej jag är en engångare. -Vafalls sa ni gengångare, han är väl inte dö Hasse Alfredsson. -Nejdå jag rör ju på mig. Jag blev så full i skratt så jag klev av och exploderade av skratt på perrongen och folk som stirrade på mig som om jag var tokig. Så fortsatte samtalet och hon tackade för alla sköna stunder och det var det sista jag hörde av samtalet.

Skriv gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.