Landskapet är fluffigt, mjukt och snödämpat. Vinden, som luktar vedeldning och surt ensilage, nyper i kinderna när jag i full vintermundering går runt byn. Tankarna virvlar runt som lotter i en tombola. Det är Ring P1-effekten.
Och så vädret på det: I förrgår natt dundrade vinden och rev i varenda lös brädlapp. Takplåten flapprade medan träden knäade och gnällde.
På morgonen var allt virvlande snö och jag stod i diket och väntade på Anders medan snöskottartraktorerna råmade som urtidsdjur.
Långtradare likt döda tusenfotingar i dikena längs E4, bilar som köande kryper bakom plogbilar och jag anlände 30 sekunder innan sändning.
Aborter, geografikunskaper, snöröjning, bortskämda barn och curlingföräldrar, Islam och Kristendom och tidsandan; den som gör gällande att många människor är rädda för att säga ifrån. Rösterna vällde ut i eterrymden.
I morse hade vinden mojnat och snön lagt sig tillrätta prydligt som på en födelsedagstårta.
Efter dagens Sändning stämmer jag träff med TullaMaja och barnbarnet Hjördis nere på Trädgårdsgatan men Alberto har STÄNGT! Vilken katastrof. På dörren står en lapp som förklarar att Alberto opereras denna dag. Man måste förstå att en operation trots allt är viktigare än Burritos.
Tänker på Jacob som besökte Sturehof med sin pappa. Servitören berättade beklagande att just de begärda skaldjuren inte fanns på dagens meny då en cyklon nära nog suddat ut landet där dessa kom ifrån. Pappan fick då ett raserianfall. Han struntade i att människor dött i tusental för nu gick skam på torra land när han inte fick sätta tänderna i det han helst ville ha.
Vi bryter i vilket fall inte ihop utan går samlade till en lunchkrog. TullaMaja och Hjördis kommer just från polishuset där Hjördis fått sitt första pass. Om knappt en vecka reser de till Brasilien.
Hjördis suger på Passet.