Försvunnen in i förkylningsdimmorna stannar jag i Jättendal medan Greven och H återvänder till stan. Det är skönare att vara sjuk i tystnad.
Men vad spelar det annars för roll var man bor?
För länge sedan ville jag göra ett radioreportage om en getfarmare i Hälsingland som var anstruken av Rasta och älskade Reggae. Den potentielle beställaren av repet bad mig att i tanken placera get/reggaekillen i Bagarmossen. Där vimlar det av hemvirkade Rastas. Idéen föll som ett korthus.
Den 6:e Juni finns det anledning att meditera över boplatsens betydelse.
När storstadsmänniskor gör reportage om konstnärer på landet får de gåshud bara av att höra ett exotiskt ortsnamn ropas ut i tåghögtalariet. Konsten laddas med allt det härligt annorlunda.
”Det här är inte som jag tänkte mig” eller något ditåt säger Anton Karis i radio-reportaget om skämttecknaren Ulf Lundkvist som sändes denna morgon i P1. Nehe, och vad spelar det för roll vad reportern föreställt sig?
Sedan kommer alltihop; ensam man (konstnären) möter på station, pittoreskt samhälle där bilskrotens läge mitt i byn utmålas som något snudd på andligt. Det är ju SÅ äkta. Katt möter i dörren varpå tecknaren gör upp eld i vedspis. Naturligtvis tycker han om gamla traktorer och använder de enklaste ritstiften från förr i tiden.
Hur kommer det sig att somliga som vägrar att utvecklas framstår som häftiga medan andra som inte vill förändras är konservativa torrbollar?
Anton Karis specialitet är att avlyssna och lyfta fram det udda. Han är en av de få reportrarna inom SR som tycks ha rätt att följa sin egen lidelse. Den kvinnliga motsvarigheten är väl Randi Mossige-Norheim.
Men varför står Karis med mössan i hand inför Lundkvists travar med schabloner? Är det feghet eller lättja som gör att han lägger sig platt. Bra reklam för Lundkvist men inte för Anton Karis.
Anledningen till min irritation är att Anton Karis annars är bara så bäst, den man älskar agar man. Eller också är det den här satans förkylningen. Eller att 6:e juni blivit en röd dag.