Det är +14 när jag spankulerar runt byn. Det luktar mossa och grus. Landskapet är en öppen handflata och jag är en liten prick mellan valkarna. Låg sol som värmer. Uppknäppt kavaj och ingen tröja. Det är som att ha fått en oförutsedd och generös ledighet.
I huvudet snurrar Birger Vikströms berättelser. Underskruvad humor från lantliga avkrokar för mycket länge sedan. Nu när det mesta är nedlagt och stängt är det inte så roligt längre. Tack och lov att det fortfarande finns människor kvar på landsbygden 2011.
Strax innan T-korsningen vid f.d. Konsum går jag över på andra sidan vägen för att ta kurvan på höger sida. En röst anropar. Det är Ebba, 86, som undrar om jag vet vad jag håller på med.
”Jodå men jag tänkte jag skulle ta kurvan lite annorlunda idag” säger jag och tackar för att hon bryr sig.
”Jag har också fått något åt ögonen” säger hon osentimentalt. ”Det är gula fläcken.” Ebba är ingen gnällspik.
”Välkommen i gänget.” Hon skrockar.
Och så står vi där och pratar.
”Först blir man ju så rädd.” Tänker på när jag var fången i min egen skräck.
”Jo” säger hon ”men jag tror jag är igenom det och kan åter gå ut i verkligheten”
Det är det som förenar oss, intresset för världen.
Passerar järnvägsövergången och fortsätter upp längs g:a Riks 13. Höstlovslediga barn hejar och när jag går förbi Himmelska Friden, hyreshusen som ägs av en Livets Ord:are, bromsar en bil med skrikande däck. En bildörr far upp i en kaskad av Ryska glosor. Det är Bosse,”Ryssläraren”, som är på väg till Hudiksvall för att köpa rengöringsmedel. Han som oftast är ensam på sin gård har nu frun hemma för att delta i storstädningen.
”Så då blir det ingen sill och starköl?”
”Man får ta det lite piano” säger han diplomatiskt, hoppar in i bilen och försvinner i ett rytande avgasmoln.
Hundra steg efter sista vägbulan svänger jag ned på Åvägen och är, efter denna promenad i Den Stora Världen, snart hemma igen.
En tanke om ”STORA VÄRLDEN”