Klas-Göran, byns bilmekaniker, kör ut mig till E4. Det är -20, himlen isigt babyblå och landskapet står på sparlåga. Vaggas av Y-bussen och Peter Robinsons ”En förgiftad man”, magnetiskt och fängslande läst av Tomas Bolme, hela vägen till Klarabergsterminalen mitt i Stockholm.
Funderar på Indien och vad jag hört sägas de senaste dagarna. När jag säger att det är för jävligt med alla fattiga trashankar invänder den självutnämnde experten att de där människorna ”inte är utblottade på det viset”. De är liksom fattiga på ett finare och mer upphöjt sätt. En cool livsstil. Men då kan ju Indienkännaren åka dit och leva resten av sitt liv som upphöjd och egendomslös tiggare på en skitig trottoar.
Andra säger att Thailand är mycket värre än Indien. Det är en diktatur och det vimlar av prostituerade. Könshandeln sker helt öppet och det är ju inte trevligt om barnen ska behöva se sådant. Det där med diktatur är inte mycket att mucka om, det är ju sant, men att Indien skulle sakna prostitution bara för att den är dold är så naivt och dumsvenskt att man dånar. Det som inte syns existerar alltså inte.
Kvinnans, alltså halva befolkningens, ställning i Indien är fullständigt urusel.
H kommer åter från sin bonusvecka, efter det att Greven, Jullan och jag rest hem, och berättar om shoppande turister vars ögon varit frireligiöst immiga av köplycka.
Det finns ett Indien för alla och envar.