Orolig natt med en fantastiskt bra bok: ”Girlfriend in a Coma” (fast den är på svenska) av Douglas Coupland om en flicka som hamnar i koma, vaknar efter 18 år och upptäcker att världen förändrats till det sämre. Mindre livsglädje och mer stress. Varpå allt går åt helvete.
Verkligen upp-piggande och som Grädde på moset galopperar Hypokondrin: Cancern rör sig mellan Bukspottskörtel och levern varefter den vandrar till Hjärtat och förvandlas till en Infarkt.
I detta gråmosiga tillstånd träffar jag Urban för en torsdagspromenad runt Djurgården. Han är riktigt deppig då en av hans allra bästa vänner just fått en Hjärnblödning och seglat vidare.
Livet är som en mycket svag is och även om Kanalen är isfri står varningsskylten kvar.
Vi travar genom den Feta Grönskan. Det stinker av Hägg, doftar av Syrén och gräset är Fett och Frodigt. Som om inte det vore nog sjunger en Koltrast .
Stöter ihop med Pejje, gammal kompis, som kommer lunkande med Magnus, en komiker som är en av hans bästa polare. Vi står och Gubb-gafflar ett tag.
Tankfulla vandrar Urban och jag vidare under träden. Det är en sådan där vacker Jävla dag när Livet står en upp i halsen. I huvudet hör jag låten som Phil Lynott skrev och spelade in när Elvis tagit in årorna: ”King’s Call”
”Vi travar genom den Feta Grönskan. Det stinker av Hägg, doftar av Syrén och gräset är Fett och Frodigt. Som om inte det vore nog sjunger en Koltrast”. Älskar det Täppas!
Ja det är livet, ibland väller det ut och över för mycket. Jag vet också. Och det var en vacker dag idag… Själv, ja jag hade en lika vacker väninna med, och vi var i dina kvarter men du var nån annanstans:-). Jag har i alla fall hittat Christer med kaffet, var stängt men nu vet jag. Och fler sa att det var det bästa i Gamla Stan. PS kul att se Magnus på fotot:-). Själva mötte vi Krister Henriksson, han såg också glad ut:-).