Greven följer mig upp till Medborgarplatsen. Vi har just klivit av Y-bussen men övergången från Jättendal till Stockholm känns inte dramatisk. Det är stilla sömnig Söndag överallt.
Det smattrar i stenplattorna på torget, jag hör Susanne närma sig och sedan går vi in på Debaser.
”Black Star Riders” har en egen skiva med nyskrivet material men de kan inte låta bli att bläddra i ”Thin Lizzy”-katalogen. Det är synd för även om detta är just det bandet, minus Phil Lynott, låter det som om näsan sitter upp och ned på Da Vincis ”Mona Lisa”.
De borde kapa trossarna och fortsätta med det nya egna.
Nu halkar jag ohjälpligt ned längs Minnenas Allé:
Jag var 30, bodde i Vattlång, snickrade skåp och hade börjat Frilansa på radion. För att tjäna pengar försörjde jag mig som lärarvikarie runt om i Nordanstig Kommuns skolor.
Det var skapliga snöplogkanter längs vägen och landskapet var fluffvitt. Jag hade fått ett vikariat på skolan uppe i Hassela och fick hänga med skoltaxin från Bergsjö.
Längs vägen plockade vi upp några stentuffa tjejer i 14-årsåldern. Trånga jeans, skinnjackor tapetserade med nitar, kajal runt ögonen och ansiktena svullna av avbruten sömn och snusbussar stora som badtvålar.
”Stöppa i den här, du” sa de till han som körde och langade över en kassett. Snart fylldes kupén med ”Thin Lizzy” och jag blev varm i magen. Hemma i vårat Fullkornshus låg oftast ”Peps Blodsband”, ”Norrlåtar” och ”Dag Vag” på skivtallriken.
Det var länge sedan och mycket har hänt sedan dess och det är sorgligt att inte ”Black Star Riders” går vidare. Det är ju ett alla tiders klämmigt gäng med klös och sväng.