Lars, museipedagog från Länsmuseet och Anders, forskare och lärare vid Högskolan, från Stockholm, plockar upp mig i Jättendal och så far vi genom hällregnet, via Harmånger där Lars köper bananer och en sallad, till Strömsbruk.
Inne i Ströms hall, en skapligt stor samlingslokal, komplett med fuktskador och en omisskännlig lukt av mögel, där förre Patronen Carl-Fredrik Lundquist, blänger ned från väggen, håller en ljudtekniker på att ställa i ordning anläggningen. Det verkar som om han tror att det drar ihop sig till Coldplaykonsert och inte en intim samvaro med föreläsning och diskussion under rubriken: ”Vem äger berättelserna?”
Anders pratar och visar PowerPointbilder om detta med att Hälsingegårdarna som världsarv kväver de andra berättelserna av landskapet. Den där bilden av en fäbodstinta i folkdräkt (när i helvete gick en fäbodstinta i folkdräkt?) mot en timmervägg, trolsk urskog i fonden, biter sig fast trots att där finns, och har funnits, så mycket mer.
Folk har i långa tider sökt sig från inlandet till kustens industrier. Man har arbetat, älskat, bråkat, fött barn, umgåtts med grannar, stridit för bättre villkor, haft tillgång till hela skalan av hantverkare osv. En massa liv helt enkelt, liv som kommit i skymundan.
Samtalet kom att röra sig ikring saker som identitet, stolthet och om hur de där glömda berättelserna ska kunna komma fram.
Själv lärde jag mig att Strömsbruk alls inte är nedlagt. Över hundra personer är sysselsatta med att plasta kartong, ett material som sedan blir emballage till den populära drycken ”Absolut Vodka”.
Publiken, ett 30-tal personer, bl.a. några riktigt härliga gamla rivjärn, fikade, pratade och kläckte idéer.
Ute föll regnet, tungt och grått men att Strömsbruk och allt platsen kan berätta skulle vara nedlagt, tyst och förbi är inte sant.
