När gryningen drar ett försiktigt ljusrött streck över berget bakom sjön, termometern visar -19 och snön knarrar under fötterna sätter vi oss i bilen. Som Nordbo är man dömd att sitta i utkylda bilar, kämpa mot prostatiten och gnugga fingrarna. Felix kör mig till Sundsvall och Juldagsupplagan av ”Ring P1”
Han berättar målande, en hand på ratten och i den andra en isskrapa, om snön, ljuset och ett stilla uppvaknande landskap.
På radion är det sakralt värre och alla dessa morgonprogram där de uppsluppet gnäggar i studion medan man som lyssnare lämnas i sticket,det är ju de vid radion som ska ha trevligt och kanske tror ”Energy”, ”Mix Megapol” och i viss mån”Morgonpasset i P3” att deras glädje smittar, men på mig funkar det tvärt om (fast det är väl det som utmärker just en gammal surgubbe) har ledigt. Det är helt enkelt underbart dött.
Programmet kommer att, Juldag som det är, att handla om hopp, tro, vetenskap och välgörenhet.
Åter i byn går H och jag en promenad och det är, särskilt nära sjön och ån, för jävligt kallt. Det nyper i skinnet, vrider om näsan och får kinderna att brinna. Försöker få perspektiv genom att tänka på Ingenjör Andreé och hans kollegor i en hopplös kamp mot elementen. Ballongen har kraschat, de drar, illa klädda, en släde som inte bara innehåller mätinstrument utan även champagne och triumfcigarrer, över packisen
De frös ihjäl medan jag själv kryper under duntäcket, sover middag och vaknar till doften av Älgköttbullar i Gräddsås
Rufus hoppar ned från ett skåp men, värt att lägga märke till när allt står stilla, inte vigt som en katt. Det låter som när en påse morötter trillar i golvet.
Juldagen är de små händelsernas Gud.