Den buskalla vintern har normaliserats och, såsom varande en högst normal årstid, ställt in sig i ledet mellan alla de andra gamla årstiderna.
En man har ringt till P1 och gravallvarligt hävdat att han varje natt tar emot upplysningar från ”Den andra sidan” medan en annan, en korsning av Fellini och Åsa-Nisse berättat om en vådlig mopedfärd till Julottan i 60 graders kyla.
Inget av samtalen var väl så mycket Samhällsdebatt/Ring P1″ men vad tusan, in med mera bilder i radion och jag håller inte med de skitviktiga mail som hamnar i min inkorg där humorlösa rasister menar att programmet är till för att just humorlösa rasister oemotsagda ska få säga sin mening.
Fel! fel! fel!
När årets Annandags Jul/H:s födelsedagskalkon ska tillagas hör jag talas om ett äktenskap som i en liknande situation, de äter sin på Juldagen, hotas av reaktorhaveri då de inte kan komma överens om fyllningen.
Pratar med Syrran i Gävle och hon föreslår apelsin. Sagt och gjort: En skalad apelsin, en näve vitlöksklyftor och detta hålls på plats av en hel grönmögelost. In i ugnen, hej och hå, gott blir det och H gör en gräddsås så himmelsk att den kan väcka döda.
Barnbarnen strömmar in genom dörren. Så här en bit in i helgerna är de redan så stirriga av socker att de befinner sig i ett permanent vrålande leviterande. De klättrar på väggarna, saker välter och de utstöter ljud som kannibalstammar brukar låta när de just ska koka några riktigt dumma fiender med lök i en stor gryta.
Föräldrarna märker ingenting. för dem är detta vardagsmat och jag känner mig minst tusen år gammal. Ser framför mig hur de viskande säger tillvarandra:
”Oj vad han, alltså jag, blivit gammal”.