”Gott kaffe” säger Stanley som just anlänt från Delsbo.
Han berättar om när han bjöd grannarna på kaffe och när de svalt en klunk såg de ut som om de sett ett spöke.
”Skulle tro att de dricker rätt blaskigt kaffe själva.”
”Och hur ska de få ihop det här: Du går klädd som en luffare, har håret åt alla håll men lik förbannat har du råd att lägga rikligt med bönor i pannan.”
Vidare kommer vi in på ämnet ägg. Kanske för att det just varit Påsk.
”Ja nu är det fritt fram att äta ägg igen.”
”Jo, men ett tag var det farligt.”
”Just det, det var ju så mycket, vad är det nu det heter igen, i äggen?”
Vi lägger pannorna i djupa veck men kommer lik förbannat inte ihåg vad det var som var så riskabelt med ägg.
Jullan kommer in i köket och fnissar åt vårat gaggande. Stanley, som själv har en dotter på väg till Australien, frågar Jullan, som just kommer därifrån, om de har gott kaffe. ”Kaffet är bra” lugnar hon vår gäst.
”Och krokodiler, hur är det med sådana?” Jag tänker på folk från andra länder som tror att Sverige är ett land där isbjörnar trängs med nakna blondiner på gatorna.
”Det är rätt krokodilfritt och även för att se kängurur måste man besöka ett Zoo.”
Lugnad av dessa Australienpositiva besked återvänder han till Delsbo.
Själv tar jag en promenad för att testa om min nya talande GPS-app verkligen fungerar. Vädret är det inget fel på men rösten i hörsnäckorna påstår att jag befinner mig på Fröstengatan. Den korkade apparaten borde veta att jag går längs Landsvägen d.v.s. G:a Riks 13. Allt känns konstigt och när jag trycker på ”Ytterligare information” påstår rösten att jag är vid Nicke Kardell, alltså på Fröstengatan. Det var väl själva fan men när jag frågar några barn visar det sig att jag verkligen är på just det ställe som GPS:en påstår. 1-0 till tekniken och promenaden hem går som smort. När det enligt rösten är ”350 meter kvar till målet på höger sida” kommer jag på vad det var som var så dåligt med ägg, förr vill säga, var det inte Kolesterol?