Regnet hänger som våta slöjor, dalgången är enligt Klas-Göran som kör ned mig till bussen, ett hem för dimma. ”Det ska finnas sådana här dagar också” säger han nästan ömt. Han är inte en sådan där som säger att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, men är ändå väl förtrogen med livet på landet. Man tar saker och ting som de är och sedan är det inget mer med det.
När vi, Rufus klagar högljutt och försöker bryta sig ut ur sitt kattfängelse, en timme senare står under ett skyddande perrongtak på Hudiksvall Tågstation kommer jag att tänka på en annan klyscha: ”Jag tänker då inte dö nyfiken” är en populär replik som med aningen förtäckt skrytsamhet berättar att den som yttrar detta är en livshungrig äventyrare.
Det där med att ta steget ut i det okända är gamla nyheter för en som är blind. Många steg för ut i ovissheten men det är inget att göra någon affär av. Det är som vädret.
Själv vill jag, när det nu inträffar, dö nyfiken. Det vore bra trist att ha gjort och varit med om allt.
Tirana? Det verkar just nu gå i lås och jag sänder en ond tanke till den dam som en gång sa till mig: ”Varför ska du resa till det där stället du som inte ser något?” Jag tror det var Moskva den gången och jag minns att luften var lätt att andas, det var utegångsförbud, all trafik, utom militär, var stoppad Vita Huset stod i lågor och när jag hängde ut genom hotellrumsfönstret för att röka en kvällscigarett var det några som pepprade på varandra med automatvapen nere på gatan.