Natten är så tyst, vågornas skvalp, vinden som susar i träden och H som snusar. Huttrar på det sätt man bara gör när man sovit på en skumgummimadrass, visserligen med två täcken, luften är mättad med rå fukt från havet, i en ouppvärmd stuga.
Vi äter frukost och dricker Neskaffet vid den mossiga och inte så stadiga uteplatsen precis vid havskanten. Solen tränger genom molnslöjorna och H sätter igång att högt läsa en bok av min favoritbuddistnunna: ”När allt rasar samman” av Prema Chödrön.
Det är fantastiskt och är läkande. Mod är inte att vara utan rädsla men att acceptera att den också finns.
Det finns så många sätt att fly från känslan av övergivenhet, sjukdomar, åldrande och död, allt från piller till att ständigt vara uppkopplad.
Vi sätter oss i lä bakom huset, nu har dessutom solen kommit igång ordentligt, och H fortsätter läsa.
Sedan gör vi en ”Thoreau”, går stigen längs havet, genom skogen och fram till bilen. Hem och mata höns, gulla med Rufus, duscha och raka samt ladda mobilerna. Handla en grillad kyckling till middag.
Vi återvänder till den lilla stugan vid havet, mer högläsning och en massa underbart ingenting särskilt.
Ps. David Henry Thoreau skrev boken som blivit en klassiker: ”Skogsliv vid Walden”. Där skildrar han hur han ensam möter naturen, gör fina iakttagelser och är på det hela taget mycket känslig och konstnärlig. Vad denne ensamme man, som lever i ett med naturen, inte berättar är att hans mamma kom och tog hand om, tvättade och levererade fräscht hans lortiga kläder. Han tjusades av skogen och sjön, skrev inspirerat om detta, och ville inte störa sitt sinne med att tvätta kalsonger.