Står på trottoaren utanför Rosenlunds Sjukhus på Tideliusgatan och ett besök på Plan 9, Hörselkliniken. Alla ljud slingrar sig kring mig likt ormar i en feberdröm. En förståndshandikappad ylar, några förvirrade åldringar vet varken ut eller in, Taxibilar stannar och far iväg. Det är ett liv utan dess like, ett upplopp i ett av Helvetets förgårdar.
En stund senare, på tåget, är det också ett fasligt liv. Barn tjuter, gubbar skriker i sina mobiltelefoner och själva tåget låter som ett tröskverk på rymmen. Det är då det slår mig: Så här är det att ha fått hörapparaterna trimmade.
Pratar med en dam. Vi har båda läst ”Konsten att höra hjärtslag” av Jan-Philipp Sendker, och tänk den där Burmesiske killen som drabbades av blindhet när han övergavs av sin Mamma. Från att ha varit fumligt nyblind lär han sig att ”Se” med öronen. Han kan höra andra människors hjärtan, men inte bara det, utan även vilka avsikter, onda eller goda, dessa personer har. Men varför hjälpte han inte Flickan utan fötter, hon som kom att stå honom så nära och blev hans ögon, när han själv blev hjälpt?
Med mina uppiffade Hörapparater kan jag inte höra andra människors hjärtan men verkligheten kommer stökande med allt sitt buller och bång.