”Skandia” på Drottninggatan är en gammal K-märkt paradbiograf, som trots sina statyer, reliefer och andra utsmyckningar, existerar lite i skymundan. Felix och jag sitter i mitten av 5:e bänk, det doftar svagt av kemiskt smörade Popcorn och ljudet är, det hör man redan under reklamfilmerna, verkligen fantastiskt.
Men filmen ”Straight Outta Compton” är inget vidare. Kvinnoförakt, skitsnack och konflikter som oftast löses med våld blir inte bättre för att det praktiseras av svart underklass, rimmen på ”Truck”, ”Fuck”, ”Trigger” och ”Nigger” är enfaldiga.
Giriga managers är en gammal historia, fråga Anna Book, även om hon inte vet så mycket om rasistisk polisbrutalitet.
En skönt mullrande bas, roliga ljudsnuttar men texterna är som hej-kom-och-hjälp-mig.
Klart att ”NWA” d.v.s. ”Nigger with attitude” gav röst åt en generation arga svarta, angeläget som sociologen sa, men annars? Inte mycket som berör en viting.
Tankfulla spatserar vi hemåt. Broarna över Strömmens porlande vatten, Riksdagshuset som en död samling polerade stenar och kvällen är mild, allt känns liksom genomlyst och försonande. Det var mysigt att gå på bio med Felix men tacka vet jag den där filmen med ”Eminem”, hette den inte ”8 Mile”?