Vem är det som sitter där borta i roddmaskinen, sliter, svettas, drar och lyssnar på ”Skenet” från Bollnäs och ”The Dictators” från New York så det skallrar i trumhinnorna? Det är Ålderskrisen.
Trots Gymmets eget Eurodiscolarm och iPhonens låtlista tränger sig närgångna frågor fram. Det är först om ett par månader jag fyller men jag har alltid varit tidig.
Hur känns det? I tidningarnas Jubilarintervjuer svarar de gärna att de har mycket på gång.
Jo tack, det är som att stå på en låda med snaran runt halsen, en fradgande lynchmobb dreglar och dunkar varandra i ryggen och vilken sekund som helst kommer Sheriffen att sparka undan lådan.
Det är till att vara dramatisk. Jodå, men sådan är min karaktär men åt andra sidan har jag alltid varit noga med att betala in skatt och sociala så det ska väl gå bra.
Vinden nyper i kinderna längs Riddarfjärden, i T-banan, på golvet framför Pressbyrån, gör en dam, förmodligen med en del missbruksproblem, en Gudrun Schyman, och urinerar direkt på golvet. Om jag var poet skulle jag kunna doppa käppens spets i hennes pöl och skriva en dikt om Livet.
Slinker istället in på Munkbrohallen och till min lycka är det Maria Hartman som sitter i kassan. Hon, ja hennes blotta uppenbarelse, jagar bort den obehagliga domedagskänslan.
Men säg den lycka som varar? Torsdag är hennes sista dag då hon helhjärtat ska gå in för hennes karriär som musikalartist. I vinter har hon gjort succé i den kvinnliga huvudrollen när ”West Side Story” gått för fulla hus i Uppsala.
Maria! Kom ihåg mig sedan när du regerar över Broadway. Det var jag som köpte gurka av dig en gång för tusen år sedan