Aningen stukade slickar vi våra sår. Den där utställningen som försvann var säkert usel. Vi trevar efter försvar men det finns inget. Det är som att stå på kajen när sista Amerikabåten gått.
Sevärdheter är ett kapitel för sig om man är blind, det är väl som med musik. Man vill vara nära artisten och jag vill vara nära tavlor. Kanske få någon slags kontakt med den där som stod och målade för flera hundra år sedan.
Vi går till Rijksmuseum. Det är inte heller någon skruttig konstsalong. Det är riktiga grejor. Det är förskräckligt mycket folk i stora Rembrandtrummet. Helst borde alla gå och lämna mig ensam med tavlan men får ta de som det är.
Det är först när vi går för att titta på de tre små Vermeerverk som museet har, men det kanske är för att jag just läst ”Flicka med pärlörhänge”, fast just den hänger i Den Haag, som jag faller i trance och tycker mig känna en svag olje- och terpentindoft.
Eftersom inget får var heligt ber jag Björn plåta mig bakom en pappersklänning. Han tar sig för pannan. Jag är mycket för korskultur, alltså allt i en enda röra