Olle, som kör Maria och jag 7 km uppströms, från parkeringen, i Svågadalen, är varken förståndshandikappad eller spelar banjo. Ändå hör jag i bakhuvudet ledmotivet ur filmen ”Den sista färden”.
När vi väl fått oss en kanot tilldelad och stävat ut på vattnet hör jag The Byrds och den där låten där de sjunger ”Flow, river flow….”
Solen gassar, det luktar koskit från en intilliggande hage och bromsarna attackerar Maria. Mig nonchalerar de men så röker jag också Greve Hamilton.
Vattnet, som Olle envisas med att kalla älv liknar mer en å som slingrar sig mellan sandbankar, ikullfallna träd och luriga stenpartier.
Vi fikar mackor med Brie och kaffe på en sandbank, äter tonfisksallad och badar vid en annan. Det hela går i maklig takt. Ibland kilar kanoten fast mellan några stenar men efter lite stöt och bök är vi loss och glider vidare. Jag sitter i fören och paddlar medan Maria är placerad i aktern där hon paddlar och, viktigt, styr. Det går galant.
Det är just en sådan där dag man kan plocka fram en surblötkall Novembereftermiddag, och tänka Hmm, så här kan livet också vara.