Vägen är spårig, lite snö men inga problem att promenera. Går med Maria, fyller lungorna med luft som vore den lustgas. Vilket den på sätt och vis är.
”Minns du när vi gick här på sensommaren?” undrar Maria.
”Mmmm visst.” Det är klart att jag minns det. Skogen doftade av mossa, örter, träd och fåglarna sjöng. Det var t-shirt, löst hängande skjorta och tunna brallor. Nu är det långkalsonger, tjocka ylletröjan, öronlappar och schal. Skogen är knäpptyst förutom en och annan vindpust som sjunger i trädkronorna.
Då, i somras, mötte vi en person, vi kan kalla honom SN som hejade glatt och påstod att han var på jakt efter blåbär men ett barn kunde räkna ut att det var hjortron han hade i tankarna. Han ruckade lite på sanningen, förmodligen för att han ville ha Skogens Guld för sig själv. Vi fnissade medkännande åt hans nödlögn.,
”Fast det är lika skönt att gå här nu” fortsätter hon.
Jag kan bara hålla med. Det är en fin dag för en söndagspromenad och vädret vid Martjärn är alltid härligt.
Härlig berättelse!
Ulla H